Tänk vad bra det vore om de som bosätter sig i ett annat land gör det enbart av fri vilja. Men världen ser inte ut så. Fler än 20 000 människor flyr varje dag på grund av krig och konflikter. Man får gå tillbaka till andra världskrigets dagar för att hitta motsvarande flyktingströmmar. Vi märker av dem i Sverige och i Europa.
Vad kan man göra åt saken?
När Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor i går sade att hon tycker att det vore bra om det kom färre flyktingar till Sverige handlar det om det svar som allt fler politiker tar till: signaler och åtgärder för att färre människor i nöd ska komma till deras land. I detta fall handlar det om temporära uppehållstillstånd som knappast främjar integration.
Det kan tyckas vara orättvis kritik. Sverige tar tillsammans med Tyskland ett jämförelsevis stort ansvar i EU för flyktingfrågan och man behöver inte titta längre än över till andra sidan Östersjön för att se länder som inte gör så mycket. Men tendensen till att ständigt problematisera ”volymer” istället för att se individer i nöd och de möjligheter de bär med sig är nedslående.
EU-samarbetet då? Det är ju för att hantera gränsöverskridande frågor som vi har det. Förra veckan samlades EU till ett toppmöte om flyktingpolitiken. Statsminister Stefan Löfven var optimistisk. Men tonläget var högt och resultatet mycket klent. Stefan Löfven håller skenet uppe, men det var inget bra möte.
Det tråkiga är att EU i denna fråga inte är starkare än summan av medlemsländernas vilja. Den är på många håll milt uttryckt sval. EU är hem för 500 miljoner människor. Ledarna för unionens 28 länder stötte och blötte hur de solidariskt skulle kunna dela på mottagandet av 40 000 flyktingar som befinner sig i Italien och Grekland, samt ytterligare 20 000 kvotflyktingar. Detta under två års tid.
Eftersom många medlemsländer gör beklämmande lite för att möta denna humanitära utmaning var en knäckfråga på toppmötet om unionen skulle kunna införa bindande kvoter utifrån en sammanvägd fördelningsnyckel. Det gick inte. Nu vilar överenskommelsen på frivillighet. En frivillighet som Ungerns illiberale premiärminister Viktor Orbán tolkar som exakt noll flyktingar. Danmark, Irland och Storbritannien har sina undantag och flera länder i östra Europa utöver Ungern har gjort klart att de inte har för avsikt att axla någon tung börda. I byggnadsfrågor kallas sådant agerande för nimby – inte på min bakgård. Men här är bygget vårt gemensamma Europa och de värderingar som samarbetet ytterst vilar på. Frågan är därför om inte det största hotet mot EU är ynkedom.
Under sommaren ska arbetet med den frivilliga fördelningen arbetas ner till ett konkret förslag som inrikesministrarna kan ta ställning till. Under tiden är risken stor att fler flyktingar mister livet i jakten på en fristad.