Det är svårt att föreställa sig den nöd och den desperation som ligger bakom rumänska romers val att resa till andra EU-länder för att tigga och samtidigt riskera att utnyttjas av samvetslösa landsmän. Men som de flesta andra människor vill också dessa romer försörja sig själva, om det bara är möjligt.
I den kristna nyhetstidningen Sändarens senaste nummer kan man läsa om hur vanliga medborgare i småländska Gnosjö bestämt sig för att försöka bryta beroendet av tiggeri. Det visade sig att det fanns åtskilliga arbetsuppgifter som romerna kunde utföra utan att ta jobben från någon annan. Några har bakat bröd till försäljning. Andra har huggit ved och sålt. En del har hjälpt till att sälja bär och svamp som andra har plockat. Tiggeriet har försvunnit och många har på eget initiativ hjälpt till att ge romerna tak över huvudet.
Gnosjö är en liten ort, med stark företagarkultur och ett livaktigt ”civilt samhälle” med i synnerhet kristna församlingar som bas. Det saknar naturligtvis inte betydelse för framgången med denna form av hjälp till självhjälp.
Men det kan inte vara omöjligt att göra liknande saker på andra håll. Entreprenörsanda finns inte bara i Gnosjö. Ideellt engagemang finns i många former och på många håll. Men någon måste ta initiativet och många måste vara beredda att göra insatser under en längre tid. I Gnosjö diskuterar man nu hur man kan göra för att också mer långsiktigt försöka förbättra de tidigare tiggarnas situation, också när de kommer tillbaka till hemlandet.
Staten och kommunerna är viktiga för välfärden. Men de romska tiggarna hamnar vid sidan av alla vanliga stödformer och alla hittills kända kategorier av hjälpbehövande. Ändå finns de där och kommer inte att försvinna. Exemplet Gnosjö visar vad kombinationen av företagsamhet och idealitet kan åstadkomma för att åtminstone delvis förbättra tillvaron. Det som går att göra i Gnosjö måste gå att göra på andra håll också.