Snart ett och ett halvt år senare har förhandlingarna kommit förhållandevis långt, men än finns det stötestenar kvar att ta itu med.
Att ett frihandelsavtal skulle gynna såväl Europa som USA är dock uppenbart. Det statliga Kommerskollegium har i en undersökning pekat på att handelsutbytet skulle kunna öka med så mycket som 20 procent – åt båda hållen.
Även om den exakta storleken på de ekonomiska vinster som är att vänta förblir omdiskuterad, så finns det all anledning att se på frihandelsavtalets potential med tillförsikt. Det ligger därför i båda parters intresse att bjuda till, för att det ska vara möjligt att skapa det som skulle bli världens största frihandelsområde.
Det avtal som parterna hoppas kunna enas om, Transatlantic Trade and Investment Partnership (TTIP), leder dock till svåra frågor om hur samhällsekonomiska intressen ska vägas mot andra principer – som en stats rätt att stifta lagar och skapa regelverk. Bland de svenska partierna är Vänsterpartiet och Miljöpartiet de tydligaste kritikerna, med Feministiskt initiativ som god trea.
Vänstergruppen oroas bland annat över vad det så kallade investeringsskydd som är tänkt att ingå i avtalet kan komma att innebära för möjligheterna att driva radikal vänsterpolitik. Amerikanska bolag skulle kunna driva frågan till domstol om en framtida svensk regering valde att begränsa näringslivets frihet att plocka ut vinst ur satsat kapital. V befarar att deras planerade stopp mot vinster i välfärden därmed kunde hotas.
För den gröna gruppen och MP har miljöaspekten och konsumentskyddet varit viktiga faktorer.
Farhågan är att svenskt miljöskydd ska ses som ett handelshinder, och att effekterna av ett undertecknande ska bli negativa för klimatet. Oron är legitim, men samtidigt är det just den typen av problem som förhandlingarna syftar till att lösa på ett väl avvägt sätt.
För bara några decennier sedan var det många i Sverige som såg frihandel som ett redskap för utsugning av den tredje världen. Men det var innan Kina utvecklades till en ekonomisk supermakt och innan de asiatiska tigerekonomierna tog språng på allvar. I dag har synen på handel mellan länder nyanserats väsentligt – även inom vänstern.
Men alltjämt kan en negativ grundsyn på frihandel leda till en tendens att förstora problem som egentligen borde gå att överbrygga – om den rätta viljan fanns. Det vore olyckligt om den inställningen, som bland andra Vänsterpartiet har uppvisat, fick bli riktningsvisande. Illa maskerad antiamerikanism får inte stå i vägen för ett avtal som kommer att tillföra nya jobb och ekonomisk stimulans till ett Europa på dekis.