När partiledaren Jimmie Åkesson gästade Skavlan den gångna helgen gjorde han som han brukar. Extremismen tonades ner genom att påstå att det är den svenska invandringspolitiken som är extrem och att hans parti står för sans och balans. Som vanligt orsakande ifrågasättandet av det rimliga i det här överslätandet av det partiet står för till ramaskri från dess sympatisörer.
Reaktionerna på samtal och kritik säger något om partiet. Det som är demokratins livsluft betraktas som problem och provokationer. Vart ett sådant förhållningssätt barkar illustreras väl i Sverigedemokraternas reservationer i kulturutskottet.
Skattepengar till folkbildning borde inte användas till att stödja det partiet kallar för ”mångkulturalistiska verksamheter”. Folkbildningen ska istället vara ett instrument för att ”stärka Sveriges interna sammanhållning och nationella gemenskap”.
I den nationalistiska föreställningsvärld där Sverigedemokraterna befinner sig är dagens kulturpolitik ett problem. De talar om samhällssplittrande projekt och idéer som leder till motsättningar och utanförskap. Det handlar alltså här om den fria och frivilliga folkbildningen med dess mångfald av värderingar och infallsvinklar som berikar livet för så många människor.
De alarmistiska tongångarna skvallrar om en samhällssyn som är långt mer radikal än partiets paradgren invandring vill ge sken av. En nationell gemenskap i Sverigedemokraternas tappning är något helt annorlunda är dagens öppna samhälle. I den sätter staten snävare ramar för det omgivande samhället och ser mångfald i termer av hot istället för möjligheter. Där sådana projekt tillämpas i världen förkväver styrning och kontroll människors liv. Spåren förskräcker.
I dag bor människor från 170 länder i Sverige. Influenserna från omvärlden är fler än någonsin. Visst, samhällsutvecklingen går snabbt och är svår att få grepp om tycker många. Men vi är rikare, friare och mer välutbildade än någonsin. Är det fantastiskt eller fruktansvärt? Valet av perspektiv borde inte vara så svårt.
Sverigedemokraterna flirtar med dem som vill att världen ska snurra lite långsammare och att samhället ska bli enklare. Men så har det aldrig varit. Deras kulturnationalism leder tankarna till ett land som en enda stor retreat där man permanent kan undvika livets utmaningar och finna harmoni. Det är naturligtvis en vanföreställning. Sådana samhällen finns inte.
Det öppna samhällets demokratiska institutioner är någonting som vi ska vårda och vara stolta över. Folkbildningen och studieförbunden är en viktig del av dem. Att Sverigedemokraterna vill stöpa om formerna för deras verksamhet är avslöjande.