Det var naturligtvis bra. Men frågan får inte vara utagerad med detta. Hur var det möjligt att en tung aktör inom svensk kulturpolitik kunde få för sig att det var en bra och rimlig idé att föra in en tvingande utbildning i godkända värderingar för den som vill göra film?
Fallet med Filminstitutet är inte heller unikt. Konstfack har, som Erik Helmersson beskrivit på DN:s ledarsida, nyligen utlyst en professur med liknande krav som de som Filminstitutet ställde (”normkreativ praktik” var uttrycket denna gång). Och det finns också en parallell till påhittet för några år sedan att museer och kulturinstitutioner skulle redigera om historien så att det som presenteras motsvarar vissa bestämda politiska värderingar.
Är det då fel på värderingarna? Nej, säkert inte, men det är inte heller det som saken gäller. Begreppet ”normkreativitet” är visserligen obegripligt, men sannolikt handlar det om sådant som jämställdhet, antirasism och en ambition att synliggöra minoriteter. Det är bra och viktiga saker. Men goda avsikter är ingen ursäkt för att försöka styra kulturyttringar i någon riktning alls. I ett fritt samhälle är kulturen fri.
Men kulturen kommer inte att vara fri om det steg för steg blir accepterat att kulturskapare ska följa vissa uppifrån fastställda normer och värderingar för att få verka. Som Eva Hamilton, i dag ordförande för Film & TV-producenterna, skriver i ett brev till Filminstitutet ”öppnas dörren för att införa tvingande utbildningar som i en annan regeringskonstellation eller i en annan tid kan innebära begränsning av konstnärlig frihet eller yttrandefrihet.”
Men inte vill väl några politiska aktörer på allvar styra kulturen på detta sätt? Jo, och en av dem är dessutom regeringsparti. Hynek Pallas påminner på sajten TV-dags om en passus i Miljöpartiets skrift Kulturen – det fjärde välfärdsområdet: ”Kvantifierade mångfaldsmål ska sättas upp, med sanktioner och konsekvenser från huvudmän om målet inte uppnås.”
Jämför gärna detta med vad som kunde sägas om public service på Sverigedemokraternas landsdagar i höstas på temat ”belöna och bestraffa” programansvariga utifrån vilka normer och värderingar som ansågs prägla programmen. Eller jämför med den riksdagsmotion av Mattias Karlsson (SD) med flera som häromåret ville likrikta stödet till folkhögskolor och bildningsförbund med nationell enhet som avgörande kriterium.
Vi kan inte ta kulturens frihet för given. Och det känns som väldigt länge sedan som de vanliga politiska partierna hade kulturpolitiska talesmän som förstod vikten av att ta strid för grundläggande frihetsvärden. Om de lämnar walk-over kommer scenen att tas över av andra aktörer, som ser kulturen som ett redskap för sin egen politiska dagordning.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör