Är vi beredda att också i fortsättningen sälja vapen till diktaturer? Eller är det snarare så att vi kan sälja till ”icke-demokratier”? Vari ligger skillnaden?
Men medan olika politiker trampar ned i ett gungfly av ogenomtänkta formuleringar så kvarstår den grundläggande problematiken. Sverige behöver ha ett trovärdigt eget försvar, vare sig vi i framtiden går med i Nato eller inte. Då är det också en fördel om vi själva i så stor utsträckning som möjligt kan förse detta försvar med materiel. Men försvarsindustrin kan inte arbeta med bara Sverige som marknad. Att utveckla och vidmakthålla avancerade vapensystem förutsätter ofta samarbete med andra länder och att systemen kan användas på flera håll än bara i vårt närmaste närområde.
Den gamla doktrinen att vi bara ska sälja vapen till länder som inte löper risk att hamna i akuta konflikter var hela tiden ohållbar. Andra demokratier som hotas av aggressiva grannar har samma rätt att försvara sig som vi själva.
En mer hållbar linje är då att kräva att vapenexporten begränsas till pålitliga demokratier. Men verkligheten är mer komplicerad. Den ansedda amerikanska tankesmedjan Freedom House skiljer i sina årliga rapporter mellan länder som är ”fria”, ”delvis fria” och ”ofria”. De brutala gangsterregimerna är lätta att bedöma, men hur gör vi med alla de andra? Målkonflikten kan inte förnekas.
Svenska säkerhetsintressen kan tala för att vapen ska kunna säljas till alla, om export anses motiverad för att upprätthålla det svenska försvarets egen förmåga. Men att exportera till bokstavligen vem som helst innebär samtidigt att legitimiteten i vapenexporten generellt undermineras – på det sätt som det nu äntligen avvecklade Saudiavtalet visar.
Därför behöver vi en grundregel som innebär en spärr mot export till regimer av detta slag – Iran är ett annat uppenbart exempel. Men en absolut regel som utesluter alla länder med demokratiska brister är sannolikt omöjlig att formulera. Hur den ena eller andra regimen ska värderas måste alltid vara en bedömningsfråga och bedömningen kan växla över tiden. Inte heller bedömningen av vad som ligger i Sveriges eget säkerhetsintresse kan vara statisk.
Den sittande utredningen om krigsmaterielexporten, förkortad KEX, ska bli färdig i juni och väntas föreslå ungefär detta. Det kan tyckas vara en halvmesyr. Men längre än till en halvmesyr kommer man inte när alla helt entydiga alternativ framstår som omöjliga.
I dag fattas beslut om vapenexport i slutna rum och med långvarig tystnadsplikt. Det bäddar för skumraskaffärer i regelverkets utkant. Lika viktigt som hur reglerna i sig utformas är det därför att öppenheten ökar. Om tystnadsplikten begränsas och underlagen blir offentliga snabbare så minskar frestelsen att töja på regelverket.