Det är i så fall ofrånkomligt. Avståndstagandet är självklart. Tankarna om vaksamhet och effektivt polisarbete för att värna både tryggheten och det öppna samhället likaså. Viktiga delar av analyserna av terroristernas bakgrund och beteendemönster upprepas, med goda skäl.
Vi kan alla önska att vi skulle slippa tala och skriva om terrordåd, som det i Manchester sent i måndags kväll. Men terrorn får aldrig ”normaliseras” eller förvandlas till ”rutin” eller ”bakgrundsbrus” medan vi fortsätter med våra vanliga liv.
Den kända devisen ”Keep calm and carry on” formulerades 1939, före blitzen mot London under andra världskriget. Den lär dock aldrig ha kommit till användning i någon riktig kampanj riktad till de brittiska medborgarna. Men det spelar ingen roll. Syftet var att uppmana till lugn och samling – inte att människor skulle vänja sig vid det oacceptabla.
Så är det nu också. Vi ska undvika panik, vi ska hålla huvudet kallt inför förenklingar eller åtgärder utan effekt, vi ska undvika att sprida rykten som ofta kan öka riskerna eller spela terroristerna i händerna. Men vi får inte trubbas av i vår avsky inför terrorismen, börja söka efter ursäkter som inte finns eller betrakta terrordåd som ett ofrånkomligt inslag i det moderna livet.
Därför måste de enkla och grundläggande sanningarna upprepas: Terrorn kan lika gärna ha jihadistiska som höger- eller vänsterextrema förtecken. Dagens jihadistiska terror drabbar inte bara västvärlden utan i ännu högre grad länder i Mellanöstern, Afrika och Asien. Oavsett syftet måste terrorismen alltid bekämpas med kraft och effektivitet, samtidigt som vi vet att det är omöjligt att bevaka allt och alla.
Samordningen mellan olika länder, exempelvis inom EU, måste bli betydligt bättre än vad den har varit. Trafiken med illegala vapen och sprängämnen måste stoppas så långt som det över huvud taget är möjligt. Extremisters möjlighet att rekrytera nya ”medarbetare” måste försvåras. Att människor ska kunna känna säkerhet i vardagen är inte någon lyx utan måste vara grundläggande för varje samhälle.
Om dådet i Manchester vet vi när detta skrivs att det var fråga om ett självmordsattentat och att det riktades mot en konsertpublik som till stor del bestod av barn och ungdomar. Mer än femtio skadades och minst 22 dödades, bland dem många barn. Det kan bara förstärka känslan av avsky mot gärningsmannen och de personer som kanske – eller troligen – har bidragit till dådet. IS tog i går på sig ansvaret.
Den brittiska polisen kommer att göra allt som är möjligt för att ringa in de skyldiga. För oss andra gäller medkänsla, vaksamhet och vägran att någonsin acceptera terror som något ofrånkomligt.
Håkan Holmberg