”Det ska finnas möjlighet att bygga ny kärnkraft”, sade energiminister Ibrahim Baylan (S) efter fredagens energiöverenskommelse mellan fem partier. Där ges tillåtelse till att bygga tio nya reaktorer som ersättning för befintliga. Men det enda som är säkert efter uppgörelsen är att andelen förnybar energi kommer att öka snabbare än hittills.
”Alla är vinnare”, sade Isabella Lövin (MP), syftande på att det blir satsningar på både kärnkraft och förnybart. Men syftet med en energiöverenskommelse är inte att tillfredsställa alla, utan att Sverige ska få en trygg energiförsörjning och att företagen som producerar el ska få långsiktiga spelregler. Och just långsiktigheten är det som kan diskuteras.
I ett kort perspektiv är kärnkraftsproducenterna vinnare. Den slopade effektskatten innebär en suck av lättnad för Vattenfall som nu kan modernisera de sex reaktorer man ska fortsätta driva. De måste uppfylla skärpta säkerhetskrav och förses med så kallad oberoende härdkylning. Miljön är också vinnare eftersom systemet med elcertifikat som stimulerar förnybar produktion, främst vindkraft, ska fortsätta efter 2020 och dessutom tillföras 18 terawattimmar el. Men på tio års sikt kan det se annorlunda ut.
Faran är att allt större subventioner till förnybar energi kommer att göra kärnkraften olönsam under 2020-talet och att utbyggnaden av alternativ inte kan fylla gapet. Då hamnar man i samma situation som Tyskland, med en ökad användning av fossila bränslen som kol och naturgas. Det tyngsta skälet till att Vattenfalls brunkolsanläggningar i Tyskland fick en köpare var ju den tyska snabbavvecklingen av kärnkraften. Givetvis är miljön och klimatet i ett sådant läge den största förloraren.
Detta var också skälet till att Liberalerna valde att hoppa av energisamtalen. Man gjorde bedömningen att kärnkraften inte skulle få de nödvändiga förutsättningarna för att vara konkurrenskraftig. I alliansens energiöverenskommelse 2009 stod att ”kärnkraften kommer under den tid vi kan överblicka att förbli en viktig del av svensk elproduktion”. Nu kan vi överblicka tiden som finns kvar med svensk kärnkraft och kanske är det inte tillräckligt. Facit kommer om tio år och ovissheten för den elintensiva industrin kommer att vara betungande.
Det övergripande målet om hundra procent förnybar energiproduktion till 2040 är bra. Det är vägen dit som är osäker. Faran är att det blir nya energiöverenskommelser var och varannan mandatperiod och det borgar inte för den eftersträvade långsiktigheten. Politiska vinster och hopp om ökat väljarstöd måste vara underordnat jobben i exportindustrin och klimatet. Därför värmer fredagens uppgörelse bara för stunden.
Ändå är det bättre att det finns en blocköverskridande överenskommelse. ”Historisk”, kallades den av statsminister Stefan Löfven (S) i går. Och han kan bli sannspådd så till vida att den snart tillhör historien.