Det är mycket möjligt att politiker på olika håll trodde just det. Men det är inte så det fungerar. Snarare är det så att när politiker från många olika håll börjar beskriva en bestämd situation som farlig eller hotfull så tar väljare som förut inte resonerat på det sättet intryck.
I går redovisade Svenska Dagbladet en opinionsmätning från Sifo som visar att fyra av tio (44 procent) vill se en ytterligare skärpt asylpolitik. Strax under trettio procent vill ha kvar dagens regler och endast tretton procent vill att reglerna ska ändras så att fler ska kunna få asyl.
Vad detta skulle betyda om det omsattes till faktiska politiska beslut är inte lätt att säga. De regler som nu gäller är allt annat än generösa. Permanenta uppehållstillstånd har ersatts av tillfälliga, skärpta försörjningskrav har införts vid anhöriginvandring, gränskontroller har införts vid Öresund, ensamkommande barn riskerar att avvisas efter utredningar som kan uppvisa stora brister (se UNT:s debattsida i fredags).
Ett resultat av allt detta är att antalet som sökt asyl i Sverige har minskat dramatiskt – med 70 procent från januari till september i år jämfört med året innan. Vad återstår för att också de sista procenten ska försvinna ur statistiken? Frågan är om något annat än ett avskaffande av rätten att ens söka asyl återstår. Eller att stänga Öresundsbron och alla andra infarter i Sverige för alla sorters trafik.
Det finns de som tycker att också detta är rimlig politik. Och mycket talar för att de politiker som för ett år sedan drev igenom de skärpningar som vi nu lever med trodde sig kunna desarmera just den opinionen med de åtgärder som genomfördes.
Men så fungerar det alltså inte. När det stora regeringspartiet (S) börjar använda uttryck som ”systemkollaps” så gör det intryck. När enighet, så när som på ett par partier, tycks råda om alla de skärpningar som genomförs så gör det också intryck. Flyktingströmmen uppfattas som ett hot mot hela samhället. Helst ska vi med den verklighetsbilden inte ta emot några alls.
Mekanismen kan illustreras med siffror. I september 2015, efter att bilden på den drunknade Alan Kurdi, gått ut över världen, ville mindre än en tredjedel att Sverige skulle ta emot färre flyktingar. Några veckor efter att de skärpta reglerna genomförts hade andelen som ville ta emot färre ökat till över 40 procent. Och trots att antalet asylsökande nu minskat drastiskt så ligger oron för att fler flyktingar ska få stanna i landet kvar på samma nivå som för ett år sedan.
Årets Mångfaldsbarometer från Högskolan i Gävle tyder samtidigt på minskat stöd för uppfattningen att människor ska ha samma rättigheter oavsett bakgrund (SvD i söndags). Det är en förskjutning som borde oroa många fler.
UNT Ledare