Men det finns ingen sådan politisk automatik. Varje land har sina förutsättningar. Och Marine Le Pen kan inte rakt av jämföras med Donald Trump.
Medan Trump är en politisk oerfaren affärsman med grumliga värderingar – inte helt olik Silvio Berlusconi i Italien – är Le Pen en ideologiskt driven högerextremist. Medan Trump tagit över ett etablerat parti inifrån står Le Pen och hennes parti utanför det normala politiska systemet. Det kan vara både en styrka och en svaghet.
Le Pen kan mycket väl vinna presidentvalets första omgång den 23 april, utan att få över hälften av rösterna. Att också vinna i den andra omgången den 7 maj, då bara två kandidater återstår, är något annat.
Mycket kan bero på vilka motkandidater hon får. President Francois Hollande har unikt låga popularitetssiffror. Han valdes på ett antikapitalistiskt program som inte gick att förverkliga. När han i stället har sökt sig mot mitten har han drabbats av revolter från Socialistpartiets vänstergrupper.
Det borgerliga ”samlingspartiet” Republikanerna har inte det problemet. I stället har förre presidenten Nicolas Sarkozy, som förlorade mot Hollande 2012, deklarerat att han ställer upp igen och tror sig vinna stöd genom att lägga sig så nära Nationella fronten som han förmår. Men andra i partiet föredrar den mer pragmatiske veteranpolitikern Alain Juppé.
I Frankrike finns också mittengrupperingar av mer liberalt snitt. Att någon kandidat därifrån går vidare till presidentvalets andra omgång är dock inte sannolikt. Men i går lanserades ett nytt mittenbetonat alternativ när den förre ekonomiministern Emmanuel Macron tillkännagav att han ställer upp i presidentvalet.
Macron har en bakgrund i Socialistpartiet men har också en företagarvänlig profil och försöker bygga upp en rörelse kring sig själv med namnet En Marche (”på gång”). Han har ingen etablerad partiapparat bakom sig, men om Socialisterna och Republikanerna väljer ”fel” kandidater kan han troligen locka åtskilliga väljare.
Om Le Pen går vidare till andra valomgången kan det vara avgörande att den återstående motkandidaten är en person som kan få tillräckligt med stödröster från den sida som förlorat. Socialisterna behöver troligen en helt annan kandidat än Francois Hollande.
På den borgerliga sidan är det svårt att tro att den av många hjärtligt avskydde Sarkozy skulle kunna få tillräckligt många stödröster från väljare på vänsterkanten. I det perspektivet är Alain Juppé en bättre kandidat, även om han knappast kan uppfattas som en förnyare. Så här långt är han också favorit till att vinna Republikanernas nominering.
Frågan är om Emmanuel Macrons kandidatur kan ändra dynamiken.
Håkan Holmberg