Det mest anmärkningsvärda i riksdagens utrikespolitiska debatt i onsdags var tystnaden, från både regeringen och allianspartierna, om Kinas exempellösa behandling av den svenske medborgaren och bokförläggaren Gui Minhai (se gårdagens ledare i UNT).
Men regeringens årliga utrikesdeklaration syftar alltid till att beskriva en mer övergripande hållning, med särskild inriktning på landets säkerhetspolitik. I det avseendet är det i år otydligheten som är allra tydligast. Det finns helt enkelt två skilda synsätt inom regeringen, ett som företräds av utrikesminister Margot Wallström och ett som förknippas med försvarsminister Peter Hultqvist.
Ett problem för sig är Wallströms så kallade feministiska utrikespolitik. Den har alltid varit svår att konkretisera och kolliderar just nu med en planerad vapenförsäljning till Filippinerna, vars president talat om att skjuta kvinnor i könet som ett led i det proklamerade kriget mot narkotikan.
Men den stora otydligheten gäller säkerhetspolitiken. För tre år sedan konstaterade regeringen, med stöd från de borgerliga, helt kort att Sverige inte är med i någon militärallians men anser att hot mot freden och vår säkerhet bäst avvärjs i gemenskap och samverkan med andra. I år talas i stället om alliansfrihetens betydelse för säkerhet och stabilitet och den principiella hänvisningen till vikten av samverkan med andra länder har ersatts av mer begränsande formuleringar.
Småsaker? Nej, i dessa sammanhang är varje ord och ordvändning viktig. Wallström motiverade också omkastningen genom att hänvisa till valet av Donald Trump och till utvecklingen i Turkiet.
Om dessa ting kan åtskilligt sägas. Men Sveriges geografiska läge i direkt anslutning till en region där spänningarna vuxit har inte förändrats. När den parlamentariska försvarsberedningen i sin rapport analyserade omvärldsläget nämndes inte alliansfriheten – medan Wallström nedlåtande talade om beredningen som ”den där gruppen”.
Peter Hultqvist har som alternativ till Natomedlemskap drivit fram ett nära militärt samarbete med Natoländer som USA, Storbritannien och Polen samt med det alliansfria Finland. Sverige har därtill ingått ett värdlandsavtal med Nato. Det är också tydligt att Hultqvist vill stoppa Sveriges formella anslutning till den FN-konvention som syftar till att ”förbjuda” kärnvapen – eftersom detta skulle försvåra de relationer till Nato som är viktiga för vår egen säkerhet.
Också Wallström talade om en ”stark transatlantisk länk” men har också sagt att hon vill skriva på FN-konventionen. Lösningen i tisdags var att knappast nämna konventionen alls och hela frågan har hänvisats till en utredning som inte kommer att bli klar före valet. Åsiktsskillnaderna målas över. Men de utländska diplomaterna på riksdagsläktaren förstår naturligtvis bättre.
Håkan Holmberg