Resonemanget som Magnusson för i artikeln andas populism och ensidighet. Dessutom är logiken i argumentationen på alla sätt bristfällig.
Magnusson utgår från ett tydligt majoritetsperspektiv när hon skriver: ”Många människor känner sig provocerade och mår dåligt av att se medmänniskor tigga utanför affären”. Det är alltså upplevelsen av obehag hos de personer som inte behöver tigga för att få mat som ges företräde i texten. Vilka känslor det stigma och den förnedring som ett fullständigt beroende av andra människors välvilja kan ge upphov till berörs över huvud taget inte.
Magnusson konstaterar därefter – mycket riktigt – att vägen till att bryta den romska minoritetens totala utanförskap i länder som Rumänien och Bulgarien är lång och kommer att kräva hård press och stora insatser från EU.
Det är mot den bakgrunden som Magnusson har funderat över vilka alternativ som finns för att kortsiktigt kunna hantera situationen med ett ständigt växande antal romska tiggare på svenska gator. Hon ser fyra möjligheter. För det första att vänja sig. För det andra att kommunerna tar ansvar för inkvartering och försörjning av EU-migranterna. För det tredje att ”...i strid med EU:s regelverk etablera någon sorts asylgrund för romska minoriteter ...”. För det fjärde att förbjuda tiggeriet.
Det är den fjärde punkten, ett tiggeriförbud, som Magnusson ser som den föredragna lösningen. Detta eftersom ett sådant, enligt henne, skulle motverka risken att ”fattigdom permanentas”. Hur hon får ihop den ekvationen förblir oklart.
Magnusson har ju redan konstaterat hur hopplös romernas situation är i deras hemländer – så vad löser då ett tiggeriförbud? Svaret är absolut ingenting. Det medför blott att man i Sverige slipper se, slipper veta och tillåts blunda.
Det enda hederliga är att kommunerna – gärna i samarbete med frivilligorganisationer – tar på sig att se till att situationen för EU-migranterna är dräglig. Inga barn ska behöva sova i en bil när det är minusgrader ute. Samtidigt behöver pressen på Rumänien och Bulgarien vara fortsatt hård. Att fakturera dessa länder för kostnaderna som uppkommer ska inte uteslutas.
Det är svårt att se Magnussons debattinlägg som något annat än flört med Sverigedemokraternas väljarbas. Spekulationerna om att utspelet egentligen var en inom Moderaterna centralt förankrad testballong lät heller inte vänta på sig.
Justitieminister Beatrice Ask (M) försökte hejda det ”snacket” genom att via TT gå ut och ta avstånd från Magnussons åsikter, samt betona att de inte överensstämmer med partiets linje. Men för att minimera skadeverkningarna krävs ett mer kraftfullt agerande än så.