Debattens syfte var att diskutera varför så liten andel av landets professurer innehas av kvinnor, inte till att kratta manegen för kvotering som lösning på jämställdhetsproblemet. Utgångspunkten var Allbrightstiftelsen rapport som visar hur få professurer som innehas av kvinnor. Uppsala universitet är inte värst i ligan med sin 9:e plats. Likväl är professorskollegiets manliga dominans en utmaning även här.
En representation under 40 procent av ettdera könet på en befattning ska åtgärdas, enligt diskrimineringslagen. Det innebär att när andelen professorer som är män är 81 procent, som den är på vetenskapsområdet för teknik och naturvetenskap, så ska åtgärder vidtas. Det är inte ett fritt val eller ett önskemål utan ett lagstadgat krav. Landets lärosäten står inför ett problem när kravet framställs men lösningar inte tillhandahålls.
Ett återkommande förslag på lösning är formell kvotering med det forskningsförankrade argumentet att det redan pågår informell kvotering, som leder till att kvinnor inte kommer in i de kretsar där resurser fördelas och verksamheter tolkas. Den informella kvoteringen kallas ibland nätverk, ibland vänskapskorruption. Forskning visar att män har – vad vi vänligt kan kalla – nätverk som drar dem både in och vidare i karriären medan kvinnor inte har det i samma utsträckning. Formell kvotering formuleras då som en motvikt till den struktur som informell kvotering ger upphov till.
Om kvotering är lösningen på problemet på professorsnivå vet vi inte men det diskuterades som ett av flera förslag där panelen var oenig. Allbrightrapporten visar att villkoren för kvinnor och män inte är lika och att skillnaden blir kvantitativt synlig på professorsnivå. Analysen visar att vi inte kan betrakta ojämställdhet som ett individproblem, där det har råkat bli (väsentligt) fler män än kvinnor i maktpositioner. Det måste förstås som ett strukturellt problem som kräver strukturella lösningar. Dessa bygger på insikter om vem som har inträdesbiljett och på vilka grunder biljetten delas ut.
Kön och etnisk härkomst ska inte avgöra rekrytering, skriver Madon, och jag kan inte annat än hålla med. Panelen i Almedalen diskuterade varför det ändå blir just det som avgör.