Gustav Juntti fastslår i sin ledare 18/9 att ”anekdoter är inte riktiga argument”, och insinuerar att fallet med den 13-årige Filip som jag skrev om i SvD 25/9 inte bygger på fakta och sanning, utan ”känslostormar”. Men den argumentation han använder för att så tvivel om tillförlitligheten i familjens berättelse är tämligen oklar.
UNT har på nyhetsplats gjort uppföljande texter där man intervjuat Ungdomsjouren, BUP och polisen om fallet. Med godkännande har kontakt förmedlats till andra medier med familjen och andra som har hört av sig med likartade berättelser (Gustav Juntti tillhör inte dem som har frågat). SvD följde upp på nyhetsplats med att granska utvecklingen när det gäller brottslighet bland barn och fann att antalet barn under 15 år som misstänks för våldsbrott har ökat med 40 procent sedan 2015. Det är ett mycket stort antal anekdoter.
Både regionpolischefen Carin Götblad och kommunalrådet Erik Pelling har i sina kommentarer till Filips situation lyft fram konkreta luckor i det offentligas brister att kunna hantera ungas brottslighet. Och jag tror att skälet till att ”det blev ett himla hallå”, som Gustav Juntti skriver, är att berättelsen om Filips familj satte fingret på detta, och att igenkänningen hos alltför många är stor – inte bara för vänner, grannar, klasskamrater och arbetskamrater här i Uppsala – utan för människor över hela landet med liknande erfarenheter.
Gustav Juntti har rätt i sin plattityd att ”enskilda berättelser och känslor säger inte allt om samhället”, vilket ingen av oss han framställer som charlataner i sin ledare har hävdat. Men det som har hänt Filip och hans familj, liksom Uppsalabon Mariet Ghadimis egen erfarenhet av hederskultur (SvD 8/3-16), Hervor Dahléns kamp mot nedläggning av biblioteket i Hoting (SvD 22/8), och utvisningen av den av ABB uppskattade Ali Omumi på grund av en försäkringsmiss (SvD 1/6) – det är på riktigt. Deras berättelser utgör inga ”konstruerade sanningar”, utan säger något väsentligt om samhällsutvecklingen. Det är därför de berör.
Tove Lifvendahl
Politisk chefredaktör SvD
Svar:
Jag insinuerar ingenting. Jag frågade om man utifrån enskilda fall ska hävda långtgående saker om Sverige, som att våldsmonopolet är utmanat eller att cancervården är ovärdig. Men jag finner inga svar. Till UNT säger BUP i princip att de gjort fel. Polisen nekar till att de bemöter brottsoffer så. Att hävda att ett oklart fall säger ”något väsentligt” om samhällsutvecklingen borde kräva stöd i mer än en berättelse och läsarreaktioner. I stället upprepar Lifvendahl samma sak med nya exempel. Så synd!
Gustav Juntti
Ledarskribent UNT