I en ledare i UNT den 17 juli återger Sebastian Sundel helt korrekt det resonemang jag för i boken ”Bråka inte!” från 2002: om många partier samarbetar försvåras ansvarsutkrävandet och de interna beslutskostnaderna blir höga. En ”majoritetsdemokrati” är därför att föredra framför en ”samarbetsdemokrati”.
Men sedan 2002 har ett nytt parti - Sverigedemokraterna - framträtt som gjort att den svenska parlamentarismen gått i baklås: alla statsministerkandidater verkar få en majoritet emot sig.
Då måste man tänka nytt, trots att de båda invändningarna kvarstår.
En ny konfliktdimension har framträtt i europeisk och amerikansk politik, som jag skulle vilja kalla inställningen till det öppna samhället.
Vill man värna det öppna samhället och motverka Sverigedemokraternas inflytande, blir frågan hur bred regeringskoalitionen ska vara.
Skulle Socialdemokraterna samarbeta bara med en del av alliansen, som många kulturradikaler både inom socialdemokratin och Liberalerna drömmer om, skulle det innebära alliansens död.
Vad gör det? frågar Sundel. ”Alliansen kan inte vara ett egenvärde.”
Nej, men den utgör de borgerligas maktbas och är förutsättningen för att de borgerliga i en framtid över huvud taget ska kunna komma igen.
Därtill kommer den historiska lärdomen att ett ensamt litet parti i samarbete med ett stort riskerar att ätas upp.
Leif Lewin
Skytteansk professor emeritus i vältalighet och statskunskap