Förra generaldirektören för Försäkringskassan, Ann-Marie Begler, fyllde 65 härom veckan och intervjuades av flera medier. Hon är fortfarande arg, riktigt förbannad till och med, för det som hände förra våren. Efter en lång ämbetsmannabana, kännetecknad av plikt och ansvar, kallades hon upp till regeringen. Det ansvariga statsrådet Annika Strandhäll (S) meddelade att hon fick sparken.
Skälet till regeringens agerande, ”att Försäkringskassan inte levererat i de delar som handlar om stöd till individen eller samverkan med andra myndigheter”, var en uppenbar bluff. Det egentliga skälet var i stället att Begler överlevererat, eller snarare följt instruktionerna från regeringen till punkt och pricka. Detta hade inneburit att färre beviljades sjukpenning, vilket krockade med regeringens löften om en generösare sjukförsäkring. Det behövdes en syndabock.
I förhören i konstitutionsutskottet (KU) i maj i fjol uppgav Begler att hon inte fått någon kritik alls förrän dagen före avgången 11 april. Strandhälls statssekreterare ska sedan ha sagt till henne att man inom socialdemokratin varit rädd att förlora höstens val på grund av de många mediehistorierna om sjukskrivna som förlorat sin sjukpenning.
Ett år efter avskedet finns ännu bara en tillförordnad generaldirektör för Försäkringskassan, Maria Hemström Hemmingsson. Hon har nu varnats av socialdepartementet för att lämna ut allmänna handlingar, protokoll från möten mellan regeringen och Försäkringskassan. Detta skulle kunna få ”allvarliga konsekvenser”. ”Det har jag ingen kännedom om”, sade Annika Strandhäll först, och sedan att ”det har inte förekommit”. En självmotsägelse.
Grunden till allt kaos är den politiserade sjukförsäkringen, där mycket kraft och politisk prestige lades på att beskylla den förra alliansregeringen för hjärtlöshet. Sedan togs ”stupstocken”, den bortre gränsen i försäkringen, bort och snurren fortsatte i stället med kontroller och ifrågasättanden av sjukskrivna. Ann-Marie Begler är ett litet offer för haveriet, de sjukskrivna är de stora förlorarna.