En man med anknytning till grov organiserad brottslighet jagas över hela Stockholm. Inte av polisen, utan av ett konkurrerande gäng i Järvaområdet. Själv har han hittills klarat sig undan, men en 18-årig kvinna dödades i en lägenhet i Råcksta och två personer skadades i Nacka under jakten på mannen. Polisen konstaterar att det råder ett ”allvarligt läge” och att risken är stor för nya skottlossningar i miljöer där även andra befinner sig.
Exemplen börjar bli många. I augusti i Malmö sköts en 31-årig kvinna till döds när hon höll sitt barn i famnen. Målet tros ha varit hennes pojkvän som funnits i kriminella miljöer. I Stenhagen i Uppsala i juni träffades tre lägenheter, i en av dessa gick skotten in i ett sovrum. Lägenheter och portar i Gottsunda har också beskjutits under året. Ingen människa skadades vid just dessa tillfällen.
Att säga att oskyldiga drabbas antyder att målet för skotten är skyldig och ”får vad han förtjänar”. Så är det förstås inte då det är domstolar och inte gäng som avgör skuld och utdömer straff. Men självklart ökar den allmänna oron till följd av gängskjutningarna och det är också anledningen till att sju partier nu sitter i ”gängsamtal” för att möta den här kriminaliteten. Förhoppningsvis står vapenfrågan högt upp på dagordningen.
I Råcksta och Nacka användes en AK 47 Kalashnikov, ett kraftfullt automatvapen för militärt bruk. I händerna på hänsynslösa kriminella blir detta till en akut livsfara för betydligt fler än dem som ska tystas. Man skjuter som på film, sprejar omgivningen med långa skottsalvor från höften. Jämfört med vad man vill uppnå är det ytterst ineffektivt, men som sagt en akut fara för allmänheten.
För varje vecka som går utökas antalet svenskar i vanliga bostadsområden som lärt sig känna igen det karaktäristiska knattret av automateld. I fjol våras hördes det en kväll vid 18.00-tiden i en skogsdunge, intill Bandstolsvägen i Gottsunda/Valsätra. Scouterna i parken, en lärare på väg från ett utvecklingssamtal, barn som gjorde läxan med fönstret på glänt – de trodde alla att någon lekte med smällare. Det skulle de inte tro i dag, sorgligt nog.
Sambandet mellan antalet vapen i omlopp och dödliga skjutningar är klart för de flesta, undantaget den amerikanska vapenlobbyn. Ändå kan de samtalande riksdagspartierna lära något av USA. Olle Wästberg, tidigare generalkonsul i New York, skrev i Expressen (6/9) att skjutningarna i storstaden minskat med 85 procent på 25 år. Metoden har bland annat varit att automatiskt visitera alla plankare på tunnelbanan, vilket resulterat i åtskilliga vapenbeslag.
I New York står också ”tiotusentals ljudsensorer och dolda kameror redo direkt när ett skott avlossas”. Det kommer att ta tid innan poliserna blir fler, menar Wästberg, och uppmanar Sverige till digitala lösningar under tiden.
Regeringen presenterade i onsdags sina ”ingångsvärden” i gängsamtalen, som bland annat var förebyggande arbete och skärpta straff för en rad olika brott, men också ”automatisk kameraövervakning av fordon”. Där finns något att ta fasta på. Punktmarkering av kriminella, som den aktuella ”målmannen” i Stockholm, behöver inte bara ske av män och kvinnor i uniform.
”Det går för långsamt”, säger samfällt de fyra allianspartierna och de har rätt. Men samtidigt kommer det att ta tid att vända utvecklingen då det tillåtits gå alldeles för långt – inte bara genom eskaleringen av skjutvapen på senare år utan på grund av en cementerad segregation sedan 1970-talet.
Det går att vänja sig vid allt. Även med knatter av automateld och att försöka hålla sig undan, att låta barnen ta andra vägar. Vi vänjer oss med att unga män tar över utemiljön i vissa områden, med att vika undan på hundpromenaden när en ny BMW kommer i hög fart på cykelvägen. Knarkpengar? Ja, sannolikt.
Men vi får inte vänja oss. Det är faktiskt allas vår cykelbana! Och det är vår trygghet som tas ifrån oss. Det är också budskapet till de gängsamtalande politikerna. Något annat finns inte.