Det finns utan tvekan barn som tvingas att bära slöja. Att slöjbärandet går ner i åldrarna är ett bekymmer. Men att bara förbjuda slöjan slår fel.
Moderaternas partiledning föreslog häromdagen en statlig utredning om slöjförbud för barn i förskolan och skolan. Det finns en märkbar opinion – både inom och utanför partiet – för ett förbud. Att slöja på barn diskuteras är i sig inte konstigt. En granskning av Göteborgs-Posten visade i fjol att 27 av 40 kommunala förskolor i våra tre största städer var beredda att tillgodose föräldrakrav på att döttrar ska bära slöja. Men en tvååring vet naturligtvis inte vad slöjan står för. Svenska förskolor ska snarare verka för barnets bästa, för frihet och jämställdhet – inte acceptera och medverka till motsatsen.
Men är lösningen att förbjuda ett enskilt plagg?
Politiken behöver i möjligaste mån undvika särbehandling. Redan 2004 klubbade Frankrike igenom en lag mot större symboler eller kläder, i den statliga skolan, som visar religiös tillhörighet. Man hänvisade då till laïcité-principen, som kan sammanfattas med att staten ska vara konfessionslös. Man kan tycka bra eller dåligt om den franska linjen, men den särbehandlar åtminstone ingen enskild religion.
Är det då inte skillnad på slöjan, en kippa eller ett kors runt halsen? Även om det finns skillnader är det svårt att veta när något är påtvingat och när det är frivilligt. Ett kors runt halsen för det påstått ”olydiga” barnet som växte upp i Knutbysekten kändes förmodligen inte fjäderlätt, och det finns flickor som frivilligt tar på sig slöjan av exempelvis identitetssökande skäl.
En alternativ väg vore att förbjuda och motverka fysiskt hindrande klädsel på förskole- och skolbarn. Vi har som bekant skolplikt och barnen ska delta i idrott, lek och simning. Då fungerar det inte med religiösa dräkter vars syfte är att hindra flickor från att röra sig fritt.
Sedan kvittar det om barnens föräldrar hör till kristna Plymouthbröderna som kräver att flickor ska gå i långa kjolar, eller om det är barn till muslimska föräldrar som kräver detsamma.
All skolpersonal behöver känna stöd när det jobbiga samtalet behöver tas med föräldrarna. Att förhandla bort barns rättigheter, och att gå med på religiösa krav på könsseparat undervisning, är usla ”lösningar” som dessvärre förekommit på flera håll.
Det saknas alltså inte problem att hantera i svensk skola. Politiken behöver markera mot idén att föräldrars religiösa övertygelser ska gå före barns rättigheter. Men det görs inte genom att enbart fokusera på slöjan.
”Lika för alla”, löd Moderaternas slogan inför senaste riksdagsvalet. Inte ”olika för några”.