Jag fick en gång frågan i ett debattprogram i tv, sedan ett svenskt vänsterförlag gjort just detta. Programledaren ville nog att jag skulle svara nej – för att få till en eldfängd debatt (jag var vid denna tid ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism). Men mitt svar var tvärtom ja. Mein Kampf är en av de sämsta politiska skrifter som publicerats, men den är också ett viktigt bevismaterial.
Adolf Hitlers tankar bör vara tillgängliga för inspektion och granskning – men om Mein Kampf trycks på nytt så är det en bra idé att låta någon historiker skriva ett klargörande förord. Tryckfriheten gäller – att Hägglunds förlag sedan fick problem med den tyska delstaten Bayern gällande upphovsrätten är en annan historia.
Förra torsdagen hölls symposiet ”Att måla den andre på väggen”, i regi av bland andra Svenska kyrkan och Judiska centralrådet, med utgångspunkt från nidbilder av judar i svenska kyrkor. Kan man bara låta dessa sitta kvar utan kommentarer eller förklaringar? Och hur förhåller de sig till andra stereotyper, av andra grupper och i andra sammanhang?
Många i Uppsala känner väl till den så kallade judesuggan i Domkyrkan. Den kommenteras numera på en informationstavla som klargör kyrkans avståndstagande från varje form av antisemitism och andra gruppfördomar. Men motsvarande bilder och skulpturer finns, som arkeologiprofessorn Anders Andrén och Herman Bengtsson från Upplandsmuseet visade, i medeltidskyrkor över hela landet.
Sådana bilder var självklara bland de motiv som kunde användas för att förstärka kyrkans budskap, i hela det kristna Europa. Och de föreställningar om judar som förmedlades kom också att ses som självklara av många kyrkobesökare. De bidrog till det judefientliga bakgrundsbrus som också berett vägen för massmord och andra övergrepp.
Joanna Rubin Dranger, professor vid Konstfack, demonstrerade hur dessa bilder fungerar som ett ”skyltsystem” – avsikten var ju aldrig att göra riktiga avbildningar – som repeterats in i vår tid, som bilder av bilder av bilder. Parallellerna till senare tiders stereotypa bilder av svarta, asiater eller muslimer är slående.
Rasteorier skulle ”bevisas” visuellt och då dög inte verklighetens variationer mellan människor. I amerikansk show business kunde vid förra sekelskiftet inte bara vita utan också svarta artister i förlöjligande syfte sminkas som symboliska ”blackface”. Stereotypen blev den enda tänkbara gestaltningen och gav en sorts legitimitet åt fördomar och fientlighet.
Men att kalka över eller hacka bort bilder och skulpturer är lika orimligt som att bränna böcker eller förbjuda deras spridning. Verkligheten kan inte raderas bort, men den kan diskuteras och analyseras. Att höja medvetandenivån förstärker också spärrarna mot fördomar och förföljelse. Om vi ska förstå rasismens många olika mekanismer så behöver vi bevismaterial.