När höstens politiska väntan upphörde i januari och överenskommelsen mellan S, MP, L och C på riksplanet blev klar, var det hög tid för resten av landet att ta sig an verkligheten.
Verkligheten, långt från Rosenbads stängda dörrar och riksdagshuset korridorer, handlar om de minsta administrativa enheterna i landet, kommunerna. Det är i kommunerna som besluten i Stockholm ska hanteras, det vill säga förverkligas för medborgarna. Det är i Sorsele och Täby, Malmö och Lycksele som kommunpolitikerna oavsett om de är heltidsarvoderade eller fritidspolitiker ska se till att kommunallagen följs och att den av riksdagen fastlagda politiken gäller. Den kommunala självstyrelsen är en vacker tanke men i realiteten gäller den bara en mindre del av den kommunala verksamheten.
Tillväxten kan ses som grundbulten i all kommunpolitik. I Uppsala gäller det att matcha tillväxten, att hålla jämn takt med inflyttning och expansion. I många av norra Norrlands kommuner gäller det att matcha frånvaron av tillväxt eller den rena tillbakagången. Sveriges kommuner är verkligen olika.
SNS konjunkturråd har tacklat den stora skillnaden mellan Sveriges kommuner, och i rapporten för 2019 som presenterades nyligen misstror rådets medlemmar kommunernas generella förmåga att i framtiden leverera välfärd. En rad utmaningar gör att många mindre kommuner kommer att få svårt att erbjuda den skolgång som riksdagen beslutat om. Detsamma gäller äldrevård, räddningstjänst, socialtjänst med mera. Inte minst det växande antalet åldringar är ett problem som snabbt närmar sig. Dock är detta temporärt, uttryckt på saklig utredningsprosa: ”det demografiska trycket från den åldrande 1940-talskohorten kulminerar på mitten av 2020-talet”. Med andra ord: Jätteproppen Orvar slipper vi om något decennium.
En idé för att klara kommunernas ansvar i framtiden är enligt SNS-rapporten att staten tar över en del ovan nämnda tjänster i ekonomiskt svaga kommuner. Ett annat förslag är att öka samarbetet mellan kommunerna, antingen i kommunala förbund, anpassade efter uppgiften eller också i andra former. En tredje tanke är att slå samman mindre kommuner så att de politiska och ekonomiska musklerna blir starkare.
Att staten tar över ansvaret för välfärden i svaga kommuner medan de starkare får behålla ansvaret är ingen bra idé. Ska det alls finnas kommuner ska de styras på samma sätt.
Det största av kommunernas framtida uppgifter är skolan. Ansvaret för den borde ligga på staten, anser många och eftersom utbildning är något som måste vara likvärdigt för alla i hela landet vore det logiskt.
Men hur vore det om skolorganisationen blev regionalt baserad, på samma sätt som sjukvården och kollektivtrafiken är det? Redan i dag reser många elever över kommungränserna för sin skolgång och samarbete sker ju sedan länge mellan kommunerna. Något att fundera på.