Det är desto märkligare eftersom USA och Storbritannien, två av de viktigaste staterna i den NATO-ledda interventionen mot Gaddafi, då fortfarande led av sviterna efter samma misstag i Irak.
När Saddam Hussein störtades av en USA-ledd koalition under våren 2003, var det lätt att förutse att en blodig tid skulle följa. Ändå verkade de amerikanska beslutsfattarna inte ha gjort några seriösa förberedelser för vad som komma skulle. Ingen alternativ regering fanns på plats, och man verkade inte ha funderat över att 25 miljoner irakier kunde ha egna planer för framtiden – för att inte nämna grannländerna Iran, Saudiarabien och Syrien. Bättre blev det inte av vårdslösa beslut som att över en natt upplösa den irakiska armén.
Elva år senare befinner sig Irak fortfarande i inbördeskrig och USA är fortfarande (efter en kort paus mellan december 2011 och augusti 2014) på plats med militära styrkor. Numera faller bomberna främst mot Islamiska staten, den sunni-fundamentalistiska extremistgrupp som blev den yttersta konsekvensen av det irakiska statssammanbrottet.
I Libyen var det uppenbart redan under själva kriget att den rebellfraktion som västländerna föredrog, det så kallade Nationella övergångsrådet, inte kontrollerade de många stridande miliser som bildats överallt i landet. De finansierades och beväpnades av utländska säkerhetstjänster, lokalt starka klaner och affärsmän, eller regimavhoppare som ville tillbaka till makten, och de drog sällan jämnt sinsemellan. När Tripoli föll i augusti 2011 och Gaddafi själv dödades i oktober samma år, lade sig landet följaktligen aldrig till ro igen.
Strider har fortsatt nästan utan uppehåll sedan dess. De stater som tvådde sina händer och lämnade Libyen i oktober 2011, och till dem hör Sverige, har på sin höjd gjort halvhjärtade ansträngningar för att stödja framväxten av en effektiv regering sedan dess. Vad värre är, de har bråkat inbördes om hur den ska se ut. Qatar och Egypten har uppmuntrat vissa rebellgrupper, medan Saudiarabien, Förenade arabemiraten och Egypten har stöttat deras motståndare. Algeriet har rotat i libysk politik från sin sida gränsen, USA och Frankrike blandat sig i på andra håll.
Sedan maj i år har landets regeringsbildningsprocess helt brutit samman, med rivaliserande regimer i olika delar av Libyen och militanta islamistgrupper överallt, inklusive en lokal avdelning av Islamiska staten. Här har vi ett problem som inte längre går att lösa med några flygbombningar. Och räkna med att när Libyen behöver långsiktigt bistånd, flyktingmottagande och annan krishjälp under de kommande årtiondena så lär den inte levereras med vare sig F-16 eller JAS 39 Gripen.
Aron Lund
Mellanösternkännare och fristående kolumnist i UNT