Sedan den ryska flyginterventionen 2015 har motståndsfästena fallit som dominobrickor. President Bashar al-Assads regering sitter nu av allt att döma säkert i Damaskus, försåvitt inget oväntat sker.
Ändå är det långtifrån självklart att han kommer att kunna återta kontrollen över hela Syrien. Ännu återstår tre områden utanför centralregeringens kontroll, och i vart och ett av dem står NATO-styrkor vakt. Dem vill inte ryssarna ge sig på.
Amerikanska trupper bevakar två av dessa tre områden, som erövrats från den extremistgruppen Islamiska staten efter det USA-ledda ingripandet 2014. Det gäller dels en gränsövergång mot Irak i södra Syrien, men också ett betydligt större område i kurdiskkontrollerade nordöstra Syrien.
USA:s president Donald Trump har i stort sett avvecklat de amerikanska försöken att störta diktatorn i Damaskus, och han har flera gånger sagt att han vill ta hem trupperna från Syrien. Men han har ingen plan för hur det ska gå till, och starka röster i Washington försöker övertyga Trump om att stanna kvar i Syrien. I brist på klara besked har frågan börjat dras i långbänk.
De syriska regeringsstyrkorna lär därför snällt få vänta tills amerikanerna drar sig tillbaka frivilligt, om Assad nu inte kan övertyga kurderna om att sparka ut dem först.
Ännu knepigare är läget i nordvästra Syrien, där den syriska armén nu förbereder en offensiv mot islamistfästet Idleb. Det är en krigshärjad provins där hundratusentals internflyktingar samlats och motståndet mot centralregeringen är starkt. Men i Idleb finns också en turkisk observatörsstyrka på 1300 man, och ännu fler turkiska soldater rör sig i rebellområdena norr och nordöst om Idleb, nära Aleppo.
Ryssland tycks redo att ge flygunderstöd till någon form av angrepp på Idleb – men hur långt planerar Assad att gå, hur långt kan han gå innan Turkiet reagerar, och vad gör Ryssland då?
Till saken hör att det sedan 2017 finns flera hemliga avtal mellan Turkiet och Ryssland, som tros peka ut inflytandezoner i norra Syrien. Och även om President Vladimir Putin i grunden är på Assads sida, ser han nog också gärna att det viktiga NATO-landet Turkiet fortsätter vara beroende av rysk välvilja i Syrien.
Frågan är därför inte så mycket vad Assad vill, för den saken är klar, utan vad Trump vill och hur Moskva tänker hantera sina överenskommelser med Turkiet.
Man behöver inte se längre än till Ukraina och Georgien för att konstatera att makthavarna i Kreml inte alltid letar efter tydliga slut på sina krig. De kan nog trivas lika väl med ett halvt uppdelat Syrien, där Assads makt är trygg men frusna frontlinjer mot en turkiskkontrollerad periferi tillåts bli det nya normala. På det viset har Syriens gränser nu blivit en internationell förhandlingsfråga.
Aron Lund
Mellanösternkännare vid Utrikespolitiska institutet och fristående kolumnist i UNT