Den 20 januari gick turkisk trupp åter-igen in i Syrien, åtföljda av turkiskstödda syriska rebellstyrkor. Målet för den här Syrieninterventionen – Turkiets tredje på två år – var den kurdiskkontrollerade Afrin-enklaven nordväst om Aleppo.
För Turkiet och för den kurdiska YPG-milisen i Afrin är detta ett led i ett fyra decennier långt krig om kurdernas rättigheter och självbestämmande. YPG är en syrisk avläggare till PKK, och både i Ankara och Afrin ser man detta som en fortsättning på de strider som redan kostat 40 000 liv i Turkiet. Problemet är att Syrienkrigets övriga deltagare ser frågan i ett helt annat ljus. De syriska rebeller som stödjer Turkiet hoppas kunna använda Afrinområdet för att underminera Bashar el-Assads regering. Assad själv ogillar både YPG och de andra rebellerna, men ser Turkiet som det allra största problemet. En liten kurdisk enklav kan han nog kväsa på egen hand, men när turkiska soldater väl står i Syrien lär det bli svårt att få ut dem.
Turkiets Nato-partner, USA, vet inte riktigt vad de ska tycka. USA stödjer ju YPG längre österut i Syrien, där den kurdiska milisen har agerat spjutspets i de amerikanska ansträngningarna att krossa jihadistorganisationen Islamiska staten. Det är bara några månader sedan YPG-ledda styrkor intog jihadistfästet Raqqa, och USA försöker nu stabilisera de erövrade områdena genom att träna YPG-vänliga styrkor och ge hjälp till civilbefolkningen. Det leder i sin tur till rasande protester från turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogan, som anklagar USA för att bygga en “terrorarmé” på Turkiets södra gräns.
Och sen finns där Ryssland – Assads viktigaste allierade, som också har samarbetat med YPG i Afrin och dessutom jobbar med Turkiet för att få rätsida på Syrienfrågan. Moskva har pragmatiskt odlat kontakter med alla sidor och verkar nu ha uppnått sitt huvudsakliga mål, nämligen att rädda Assad kvar vid makten. Men för att avsluta konflikten krävs ännu en del strider – och kanske en del diplomati.
Slaget om Afrin kan sluta på flera olika sätt. Kanske erövrar Turkiet hela området, vilket vore ett nederlag både för YPG och för Assad.
Eller kanske kör den turkiska armén fast i bergen runt Afrin. YPG kan göra hårt motstånd och Assad kan försörja YPG med stöd via Aleppo, både som ett sätt att skada Turkiet och för att på så vis stärka sitt inflytande över kurderna i Afrin. Det öppnar i sin tur för en tredje möjlighet: den syriska regeringen skulle kunna gå in i Afrinenklaven i armkrok med ryssarna. Det skulle stoppa Erdogans anfall, men till priset av att YPG förlorar sin självständighet i området. Det vore smärtsamt för den kurdiska ledningen, men Erdogan kanske inte lämnar dem något val.
Kan striden mellan turkar och kurder alltså sluta med att Assad vinner? Det ska nog inte uteslutas.