Libyenkriget har ju inte riktigt gått som Europa och USA tänkte sig. Sedan diktatorn Moammar al-Gaddafi störtades hösten 2011 av en Natoledd koalition där även Sverige ingick, har landet förblivit utan fungerande regering. En tid gick det an, men snart hopade sig de inre konflikterna och inom några år hade Libyen tre-fyra rivaliserande regimer som var och en vallar sin egen flock rovgiriga miliser.
Kriget har aldrig varit särskilt intensivt, det har mest puttrat på, men ändå fått förödande resultat. Trots att Libyen är världens nionde oljerikaste land meddelade Centralbanken nyligen att man under 2017 inte kommer att kunna täcka de offentliganställdas löner (vilket drabbar två tredjedelar av löntagarna).
FN skriver i en färsk rapport att sjukvårdssektorn står “på randen till kollaps” och storstäderna plågas av kaotiskt våld och brottslighet. En femtedel av Libyens 6,4 miljoner invånare behöver i dag utländskt bistånd för att klara sig, närmare en tiondel har drivits från sina hem.
Det statslösa Libyen är också huvudrutt för afrikanska migranter på väg till Europa, men krigsherrarna dras till doften av pengar och utsatta människor som flugor till kött. Många har dödats och torterats, och internationella migrationsorganisationen IOM konstaterade nyligen att kidnappade migranter säljs på slavmarknader i Libyen.
Nej, Libyenkriget har inte gått som Europa och USA tänkte sig. Eller kanske kan man säga att det har gått precis som de tänkte sig – västvärldens ledare tänkte nämligen inte längre än till Gaddafis fall.
USA:s förre president Barack Obama var inledningsvis skeptisk till att hjälpa den libyska oppositionen störta Gaddafi, men övertygades av Storbritanniens David Cameron och Frankrikes Nicolas Sarkozy. De lovade att ta ledningen för interventionen och ombesörja stabilisering och demokratisering därefter.
Att lita på européerna var Obamas första misstag. De franska och brittiska krigsmakterna tappade snabbt flåset och lät USA göra grovjobbet. När regimen väl fallit reste Cameron och Sarkozy till Tripoli och Benghazi för att sola sig i medieglansen, tog äran för segern och lovade att stödja Libyens väg till demokrati.Sen reste de hem, insåg att det nog skulle bli dyrt, och lät bli. Snart hade de helt glömt bort Libyen, fullt upptagna som de var med att kräva en ny amerikansk intervention i Syrien.
Obamas andra misstag var att inte själv ta ansvar för det kaos han skapat. I stället drog sig USA tillbaka och lät sig nöja med halvhjärtat FN-bistånd och punktangrepp mot extremistgrupper.
“A shitshow” har Obama senare kallat resultatet av kriget, och en brittisk utredning har sågat Camerons beteende jäms med fotknölarna.
Men ingen har tvingats betala något pris för katastrofen – utom förstås de libyer och andra afrikaner som dör i tusentals, jagade och mördade av krigsherrar som vår västliga bombkampanj förde till makten.
Shitshow var ordet.