Moqtada al-Sadr mumlar, hänger med huvudet och blänger på reportern, ler för sig själv och vänder ibland bort blicken. Är han blyg?
Det stämmer illa med hans radikala retorik och tidigare karriär som en av Iraks mest fruktade shiaislamistiska milisledare. Sadrs väpnade privatkår, Mehdiarmén, var efter Saddam Husseins störtande 2003 en av de hårdaste motståndarna till USA:s närvaro i Irak. Hans anhängare sköt inte bara ockupationssoldater, utan låg också bakom sekteristiska dödspatruller som jagade sunnimuslimer, homosexuella och politiska meningsmotståndare.
I amerikanska och en hel del irakiska ögon var Sadr djävulen själv, en fanatiker som gick i Irans sold. Men hans anhängare bland Iraks fattiga shiamuslimer såg honom som en man av folket, någon som slogs för deras räkning mot den korrupta politiska eliten och de utländska ockupanterna.
Efter att hans milisrörelse knäcktes av USA och rivaliserande shiapolitiker 2008 har Sadr jobbat hårt på att skriva om sin historia. Sedan flera år uppträder han som en sorts radikal centrist, om man nu kan tänka sig en sådan skvader. Han har lett demonstrationer och upplopp mot nedskärningar och korruption, allierat sig med sekulära vänsterkrafter, och byggt ut sin antiamerikanism med hård kritik även mot Irans inblandning i Irak.
Det har varit en rätt populär politik bland de många irakier som är dödströtta på att se sitt land bollas fram och tillbaka mellan Washington och Teheran. I parlamentsvalet 12 maj stödde USA premiärminister Heidar al-Abedi, en pragmatisk shiapolitiker som sökt stöd över religionsgränserna, medan Iran hoppades på den shiaislamistiske milisledaren Hadi al-Ameri.
Men det var Moqtada al-Sadr som vann. Den oväntade valskrällen på ett populistiskt, nationalistiskt program har fått många att dra paralleller till Donald Trump, en jämförelse som förmodligen ingen av dem uppskattar.
Till skillnad från Trump är Sadrs valseger dock av mer flytande slag, och betydelsen ska inte överdrivas. Ameri och Abedi flåsar honom i nacken på andra och tredje plats (den inbördes ordningen är inte säker när detta skrivs) och de har fortfarande möjlighet att bygga ut sina parlamentsblock med nya allianser och oberoende kandidater för att knipa förstaplatsen.
Där kommer naturligvis den utländska inblandningen in igen. USA och Iran kommer att ha mycket att säga till om när regeringsmajoriteten ska förhandlas fram, och ingen politiker med maktanspråk lär kunna hålla sig utanför det spelet.
Frågan är hur länge Moqtada al-Sadrs omsorgsfullt odlade image som självständighetsivrande outsider kan överleva, när han nu dras in i centrum av den penningstinna kohandeln kring premiärministerposten. I nästa tv-intervju kommer Iraks viktigaste politiker att tvingas tala ur skägget.