Vädret är vansinnigt vackert i Washington, som bjuder på soliga vårdagar i sena oktober. Vid National Mall, den park som löper från kongressen förbi Vita huset, ser jag joggare i kortbyxor trängas med Halloweenfirare i zombiedräkter. Det är inte rimligt att det är så här varmt", utbrister en person jag talar med. Omslaget lär väl komma så småningom – och möjligen är det samma sak med USA:s Syrienpolitik, som jag är här för att diskutera med diplomater och experter.
Kriget är nu inne på sin andra amerikanska president, men Syriens Bashar al-Assad förblir densamme. USA:s strategi har hunnit skifta flera gånger, även om 2011 års krav på att Assad ska bort alltid har satt tonen. "Jag blev rätt snabbt skeptisk till att det skulle vara möjligt", säger Philip Gordon, som haft tunga utrikespolitiska uppdrag under både Bill Clinton och Barack Obama och som 2013 blev samordnare för Vita husets Mellanösternpolitik.
När Gordon tillträdde ansåg han Obama ha varit alltför försiktig i kampen mot Assad. Men efter att själv ha handlagt detta helvetiska problem – en hård diktatur mot splittrade islamistrebeller – dröjde det inte länge innan han började komma på andra tankar. I efterhand beklagar Gordon hur USA gradvis sögs in i kriget i sina försök att blidka allierade och samordna rivaliserande rebeller. "Saudierna hade sina klienter, turkarna hade sina klienter och qatarierna hade sina. Och USA hade ingen auktoritet, för vi var inte tillräckligt inblandade, så alla sa till oss att ni måste blanda er i, sätta egna insatser på spel och agera lagkapten".
Han försökte hålla emot, men många andra ville se USA göra mer. När Gordon avgick våren 2015 hade fokus flyttat till Islamiska staten (IS) och kravet på regimskifte var mest en formsak. Sen ingrep Ryssland och började metodiskt mala sönder rebellstyrkorna, och ett år senare valdes Donald Trump till ny president.
Under Trump har politiken krängt så vilt att vissa av de jag talar med har svårt att minnas alla turer. Först fanns ingen Syrienpolitik alls, bara en allmän misstänksamhet mot vad Trump såg som “Obamas krig”. Senhösten 2017 tog utrikesminister Rex Tillerson fram en plan på att låta amerikanska soldater stanna i norra Syrien på obestämd tid, som ett sätt att pressa Assad till eftergifter i den avlägsna framtiden.Den politiken stöp med sin upphovsman våren 2018, när Trump plötsligt bytte ut Tillerson mot CIA-chefen Michael Pompeo och sa att USA:s styrkor skulle hem.
Men under sommaren snurrade kompassnålen ett varv till. Nu säger Vita huset att man tänker hålla fast vid USA-kontrollerade delar av Syrien tills vidare, medan både Assad och Iran drivs från landet med hjälp av ekonomiska sanktioner. Ingen verkar tro det är realistiskt, men det är den politik som gäller. Det är dock med krigen som med det vackra vädret. Inte ens en supermakt kan veta hur det blir i morgon – i synnerhet inte med en vindflöjel i Vita huset.