President Bashar al-Assad tog emot i en liten gruppintervju där han vänligt men bestämt förklarade sin syn på avgångskraven:
– Om du befinner dig mitt i ett krig och du är stabschef för hela regeringen och armén, då kan du inte fly. Om du är skeppets kapten och det blåser upp till storm hoppar du inte i vattnet.
Därefter gav han sig in i ett vältaligt resonemang om Syriens grundlag och mandatperioder, väl medveten om att ingen i rummet - inte han själv heller - tar det syriska valsystemet på allvar. Alla frågor om tänkbara kompromisser bemöttes på samma sätt, sveptes in i långrandiga resonemang och kvävdes.
Utrikesminister Walid al-Moallem formulerade budskapet i lite enklare termer:
– Det är upp till väst att lägga om sin politik, slog han fast, och viftade obekymrat bort alla uppgifter om att den syriska armén skulle ha bombat sjukhus eller civila.
Syriens ledare begriper förstås att ingen i omvärlden tror dem när de säger sådana saker. Oviljan att erkänna minsta misstag eller acceptera några som helst nyanser är, såväl för journalister som för diplomater, djupt frustrerande. Det är en av de många saker som bidragit till regimens isolering under de gångna åren.
Det är också en av regeringssidans största styrkor. USA och andra länder har i flera år motiverat stödet till de syriska rebellerna med att det ska kunna pressa Assad till eftergifter och leda till en förhandlad lösning där han tvingas avgå men de statliga institutionerna blir kvar.
Men regimen har visat sig totalt omedgörlig. Hellre slåss till det bittra slutet än sätta presidentens ställning i fråga genom förhandlingar. Och sakta men säkert, efter hundratusentals döda, ett helt lands förstörelse och miljoner flyktingar, börjar polletten trilla ner hos västerlandets ledare. De inser, en efter en, att det blir nog ingen kompromiss.
När väl det står klart, då återstår bara att välja mellan Assad eller hans motståndare, en kaotisk och islamistledd rebellrörelse. Den syriske presidenten vet förstås vad de till sist kommer att välja, och det är därför han lugnt väntar ut dem.
Och visst blåser vinden hans väg. USA:s Syrienpolitik kommer snart bestämmas av Donald Trump, som hyllat Assads allierade i Moskva och säger att det var ett misstag att ge sig in i Syrienkriget. Även i Frankrike lär tongångarna förändras, om presidentvalet blir en kamp mellan François Fillon och Marine Le Pen. Bägge två är liksom Trump i grunden Moskvavänliga och djupt skeptiska till den syriska oppositionen.
I det läget rycker den syriska armén fram i östra Aleppo och mot de rebellkontrollerade förorterna runt Damaskus. Om Assad segrar där, vilket nu verkar vara en tidsfråga, kan det bli spiken i kistan för den syriska oppositionen. Visst kan de mest hårdföra rebellerna fortsätta kämpa, men utan större hopp om seger.
Aron Lund
Mellanösternkännare och fristående kolumnist i UNT