I Istanbul är det rea i butikerna och en jättelik julgran tornar upp sig mellan våningsplanen i en av galleriorna. I en stad i södra Turkiet finner jag en julmarknad omgiven av muntert blinkande tomtar, snögubbar och renar. Särskilt kristet är det inte, mer kommersiellt, men muslimska fundamentalister på shoppingtur lär ändå svära i skägget.
Det religiösa partiet AKP har nu suttit sexton år vid makten och Erdogan tycks stadigt surrad vid rodret. Förra året ändrades grundlagen för att ge honom ännu mer makt. Men även om den gamle islamistledaren tycks inställd på att vara president för evigt, verkar han inte överanstränga sig för att vrida Turkiet i religiös riktning.
“Islams politiska uppgång under Tayyip Erdogans ledning har strött ett tunt lager konservatism över landet, men det håller inte på att skapa ett islamistiskt samhälle”, skriver journalisten Asli Aydıntaşbaş i en intressant artikel för den amerikanska tankesmedjan Hoover Institution. Hon konstaterar att trots att AKP uppmuntrar islamiska skolor sätter de flesta turkar fortfarande sina barn i det sekulära skolväsendet.
På senare år har Erdogan dessutom lutat sig tyngre mot ultranationalister, vars röster han behövt i parlamentet, än mot de religiösa krafterna. Presidentens växande makt tar sig således främst profana uttryck, exempelvis i utrikespolitiken.
– Det finns ingen islamism i AKP längre. Numera är det erdoganism, säger Aydın Selcen, en politisk journalist och före detta diplomat som jag träffar vid Istiklalavenyn i Istanbul.
Selcen pekar på hur Erdogans dominerande roll låter honom blanda korten i utrikespolitiken efter eget behag, utan att han behöver oroa sig för motstånd i partiet eller parlamentet.
– Efter att Erdogan reste till Sankt Petersburg och mötte Putin byggde han om Syrienpolitiken från grunden.
Men nog bygger Erdogan också om Turkiet från grunden? Aydıntaşbaş svarar både ja och nej på den frågan: det är ett slags turkisk nationalism som är grunddraget i Erdogans politik, menar hon, men den nationella identiteten har förstås omtolkats över tid och kommer fortsätta omtolkas.
Det moderna Turkiet stöptes i Atatürks sekulära, militaristiska, europeiskinspirerade form. Den eran har börjat blekna bort. Sedan AKP vann valet 2002 har partiet drivit både islamistisk politik och liberala reformer, men tycks nu ha fastnat för den blandning av nationalism, from konservatism och auktoritär populism som blivit Erdogans signum. Och, sist men inte minst, en konsumtionsinriktad kapitalism – om det vittnar alla granar och julstjärnor i Istanbuls köptempel.
Det gångna året bjöd dock på skenande inflation och marknadsoro, och kanske är det det som är den viktiga frågan: vad kommer Erdogan plocka fram ur sin tomtesäck den dag Turkiets ekonomiska hjul slutar snurra?