Det finns flera orsaker till de nordirländska unionisternas ovillkorliga inställning. Många brittiska adelsfamiljer förvärvade stora jordegendomar på Nordirland, vilket fick ett genomslag i den brittiska politiken, när man först med soldater försökte förhindra skapandet av den självständiga Republiken Irland och därefter såg till att Nordirland förblev en del av Storbritannien.
Motsättningarna på Nordirland speglade även den religiösa klyftan mellan katoliker och anhängare av den anglikanska kyrkan. Katolikerna var långt mer villiga att ansluta Nordirland till den irländska republiken. Stöd fanns hos många irländare i söder, men avgörande blev framväxten av IRA i Nordirland, som med mord och terror försökte driva fram en irländsk förening.
Stora brittiska militära resurser bands på Nordirland, något som ledde till väpnade urladdningar med många offer, inte minst bland katolikerna. Belfast blev i praktiken en både ockuperad och delad stad.
Efter år av våld tröttnade befolkningen inom båda grupperna och med amerikansk medling blev det till slut möjligt att uppnå en vapenvila. Det som verkligen möjliggjorde en fredlig samvaro på Nordirland var dock att både Republiken Irland och Storbritannien blev medlemmar i EU. Det innebar att gränsen till Republiken Irland över en natt kunde utraderas.
Tullstationer, vaktkurer, polispatruller blev onödiga ting. Företagare kunde etablera sig utan hänsyn till den gamla gränsen. Den var heller inte längre ett hinder för någon att ta ett jobb där det fanns. Det innebär att tjugo år av en ekonomisk utveckling har kunnat ske som gynnat alla parter, katoliker som unionister.
Nu skall man inte ha några illusioner om att gamla motsättningar är glömda. Varje försök att återupprätta en gräns mellan Republiken Irland och Nordirland skulle med säkerhet framkalla en katastrof. Dels ekonomiskt för alla som nu driver företag eller arbetar på ömse sidor om den gamla gränsen, dels också för att de mest fanatiska på båda sidor sannolikt skulle resa sig upp som nyupplivade frankensteinska monster.
Problemet är att inga brittiska politiker kan presentera en möjlig lösning. Torypartiets majoritet vilar på tio nordirländska unionister som vägrar att godta varje form av tullhantering på Irländska sjön, vilket måste till om en gräns på Irland skall undvikas. Det enda alternativet som finns är då en tullunion mellan Storbritannien och EU. Det vägrar i sin tur Brexit-anhängarna att diskutera.
Vårt hopp står alltså till en brittisk regeringskris, troligen med ett nyval innan förhandlingarna i Bryssel slutförts. Dessbättre förefaller detta för var dag bli allt möjligare.
Bo Pellnäs
Säkerhetspolitisk debattör och fristående kolumnist i UNT