Kriget mellan Ryssland och Georgien 2008 ledde inte till åtgärder. Den ryska annekteringen av Krim 2014 och kriget i Ukraina ändrade bilden, men viljan att snabbt ge försvaret pengar har saknats.
Under snart 15 år har vårt land befunnit sig i ett säkerhetspolitiskt vakuum, skapat av vår militära oförmåga och den svenska beröringsskräcken inför ett medlemskap i Nato. Försiktigt har försvarsminister Peter Hultqvist försökt att flytta oss upp på fast mark. Detta genom ett militärt samarbete med Finland, som efterhand fördjupats så att vi nu har surrat oss vid masten. Ur finsk synpunkt är hjälp från ett litet svenskt försvar bättre än ingen alls. För Sverige kunde det vara en katastrof att dras in i ett krig mot Ryssland utan stöd från vare sig Nato eller USA.
När nu Nato var ett politiskt tabu, fick Hultqvist nyttja det accepterade samarbetet med Finland till ett gemensamt agerande, då båda länderna slöt avtal med USA om militär hjälp i en krissituation. Samarbetet med Finland gjorde USA-avtalen politiskt acceptabla, aningen förvånande med tanke på Nato-motståndet som fortfarande finns inom det socialdemokratiska partiet.
Men nöden har ingen lag, och vi befann oss utan tvekan i ett säkerhetspolitiskt nödläge. Rysslands växande militära förmåga och dess alltmer aggressiva utrikespolitik, både i Ukraina och i Syrien, kastar hotfulla skuggor över baltstaternas nyvunna frihet. Insiktsfulla bedömare förstår att Sverige och Finland skulle ha små möjligheter att stå utanför ett krig i Östersjöregionen.
Avtalen med USA skänkte därför en trygghet och ett tidsmässigt anstånd, som skulle ge oss en chans att hinna förstärka vårt försvar. Den tryggheten präglades redan från början av den osäkerhet som en supermakts löften alltid innebär för en liten nation, och med Donald Trump i Vita Huset är utfästelserna inte ens värda papperet de är skrivna på.
Krisen började när Trump på sitt första Nato-möte teg om paragraf 5, det vill säga den avtalade skyldigheten för alla Natoländer att stödja en medlemsstat som blir angripen. Försvarsminister Mattis avgång i protest mot Trumps utbasunerade militära uttåg från Syrien förvärrade situationen. Vem kan tro att en president, som inte vill tillvarata USA:s intressen i Mellanöstern, är beredd att gå i krig för småstater runt Östersjön?
Så vi tvingas nu fundera på om den amerikanska isolationism vi ser beror på Trump och hans väljarbas, eller om det är en långsiktig trend som överlever honom.
De beslut om vårt försvar som åtta av partierna enats om bör därför omprövas. Både takten i och omfattningen av vår upprustning måste väsentligen ökas. Det tidsmässiga anstånd vi hoppades ha fått är tyvärr bortspelat.