Den här artikeln bör läsas försiktigt. Den försöker att mot en historisk bakgrund bedöma vad som nu sker mellan USA och Iran. Historien sägs upprepa sig, först som tragedi och därefter som fars. Under Trump möjligen som en farsartad tragedi. Man vågar heller inte tro på en måttfull krishantering av de iranska mullorna, starkt påverkade av det korrumperade och konfliktvilliga Revolutionsgardet.
Sanningen påstås vara det första offret i krig. Det är en underdrift. Sanningen stryker med långt innan en konflikt har övergått i stridshandlingar. Detta gäller även när USA agerar. Ett felrapporterat anfall mot en amerikansk jagare i Tonkinbukten den 4 augusti 1964 användes som ett skäl för USA att börja krig mot Nordvietnam. Angreppet på Irak 2003 underbyggdes av lång rad falska påståenden om irakiska massförstörelsevapen. Bolton, nu rådgivare hos Trump, var en av de ledande runt president Bush, och kvävde alla underrättelser som inte framställde Irak i hotfull dager. Även försvarsminister Colin Powell intygade i säkerhetsrådet att Irak hade vapnen, med stöd bl.a. i ett förfalskat dokument om irakiska försök att skaffa uran i Niger.
Bill Clintons argument för att bomba serberna 1999 var att man måste hejda en humanitär katastrof i Kosovo. Sanningen, aldrig redovisad på någon svensk ledarsida, var att det fanns 1100 internationella observatörer i Kosovo och att alls inga våldsamheter pågick.
Därför finns det historiska skäl att kräva bra bevis för att tro att det är Iran som attackerat tankfartygen i Persiska viken. Att Angela Merkel nu pekar ut landet som skyldigt, tyder på att tysk underrättelsetjänst anser att bevisen håller. Ett problem är dock att filmer och fotografier numer saknar bevisvärde i den nya IT-världen.
Intressant är det ”good cop/bad cop”- spel som amerikanerna bedriver. Bolton är oförändrat hotfull, utrikesminister Pompeo säger ”att om Iran dödar en enda amerikan så kommer USA att svara.” Trump själv säger att skadorna på fartygen var obetydliga och tonar ner iraniernas nedskjutning av en amerikansk drönare. Rollfördelningen är genomtänkt och det är inte trovärdigt att Bolton eller Pompeo agerar helt på egen hand. Det vi ser är inte bara krishantering utan i lika hög grad början av en presidentvalskampanj.
Trumps medarbetare talar till de länder som är fientliga mot Iran, dvs Saudiarabien och Israel, samt till det republikanska partiets hökar. själv riktar sig till sina kärnväljare, som inte vill se USA i ett nytt krig. Men de utgör en opinion som kan svänga snabbt, om strider urbryter i det känsliga område dit USA nu för alltmer militära resurser. Gynnar det ett återval tvekar nog Trump inte att slå till. Härtill nödd och tvungen. En fridsfurste som då motvilligt tvingas besvara iraniernas brutala våldsdåd mot amerikanska medborgare.