Länge ville man tro att det var en egotrippad och oerfaren presidents agerande som förvandlade politiken till en tv-såpa. Den bilden krackelerar när man ser att han fortsatt har greppet om sina väljare och inte minst republikanerna i representanthuset och senaten. Allt pekar på att det är starka politiska strömningar som håller honom flytande.
I dem finns avskyn mot politiker i allmänhet och mot dem i Washington i synnerhet.
Men också en vilja att isolera sig från en komplex och hotfull omvärld. Detta kommer att bestå under lång tid och överleva Trumps presidentskap. Man bör notera att Demokraterna alltid har varit de mest villiga att skydda näringslivet med olika isolationistiska åtgärder. Inför mellanårsvalen i USA tycks de nu bygga sin politik mer på motstånd mot president Trump personligen än mot hans politik.
Det USA, som vi i västvärlden sett som en allierad och stark garant för försvaret av våra politiska system, vår fred och frihet, försvinner nu framför våra ögon. Ledarna för de fria länderna utanför USA deklarerar öppet att vi måste stå på egna ben. Ryssland under Putin vädrar möjligheter att öka sitt inflytande i Europa genom ett stöd till alla de nationalistiska populister som hotar att riva sönder EU.
Det är svårt att säga hur detta påverkar EU. I värsta fall återskapas en rysk intressezon utanför landets nuvarande gränser, utan att adekvata motåtgärder vidtas. Utvecklingen för stunden är att auktoritära ledare alltmer närmar sig Putin i sina försök att minska Bryssels inflytande. Sverigedemokraternas angrepp på EU är ett sådant steg på vägen. Men kanske att befolkningarna besinnar sig och utifrån historiska erfarenheter stoppar ett beroende till Ryssland. De militära hoten kan också framkalla en ny solidaritet inom EU. Våra egna politiker borde vara tydligare med att EU måste stärkas och att det är ett svenskt intresse.
Nato står plötsligt på vacklande ben. Om USA:s garantier att försvara medlemstater som blir angripna saknar trovärdighet, så är Nato bara ett tomt skal. För vårt eget land tornar problemen upp sig. För att kringgå Socialdemokraternas veto mot ett medlemskap i Nato har vi försökt kompensera vårt dåliga försvar genom direkta avtal med USA. Men med Trump vid makten kan över natt amerikanska löften vara inte ens vatten värda.
Det är på USA:s försvarsminister Mattis axlar som Natos trovärdighet vilar. Han har tagit ett mycket tydligt ställningstagande för ett starkt Nato. Problemet är bara att han kan avskedas med ett pennstreck av presidenten. Den allians vi knyter med Finland förutsätter amerikanska garantier. Utan dem är risken att bindningarna mera minskar än ökar vår egen säkerhet.
Tystnaden kring försvaret i valrörelsen börjar passera gränsen till det skamliga.