I den brittiska tv-serien ”Yes, Minister” lär sig en nytillträdd och oerfaren minister att den högste departementstjänstemannens ”ja” sällan innebär att politiska önskemål omsätts i praktiska direktiv. I snårskogen av regler, lagar, traditioner och ”så har vi aldrig gjort” upptäcker ministern att han är vilsekommen och övergiven. Men också att tjänstemännen kan sina skyldigheter och vet att som allmänhetens tjänare lyder man den politiska viljan, när denna har stöd i lagarna.
Så nog kan man fundera över hur den nyvalde ukrainske presidenten Volodomyr Zelenskijs första dagar på jobbet kommer att gestalta sig, bland alla bugningar och alla löftesrika ”javisst, herr president!”
Nästan tre fjärdedelar av det ukrainska folket gav honom sina röster. Förmodligen i en kombination av djupt missnöje med det rådande politiska styret och i en desperat känsla av att allt är bättre än det man nu dras med. Men också i någon form av förtröstan på kändisskapets drömvärld, där man hoppas att skärmbildens presidentfigur skall träda ut och ta mänsklig gestalt. Ett verklighetens påskmirakel.
Zelenskijs dagar kommer att fyllas av ja-sägarnas löften och deras fördolda motstånd. Det helt avgörande problemet, om han nu verkligen har goda avsikter och en uppriktig vilja att omskapa sitt land, är den bottenlösa träskmark där han i så fall tvingas agera.
I de politiska organisationerna, i statsapparaten, i företagen, i skolvärlden - ja varhelst man skådar - är alla mer eller mindre födda och gödda av korruptionen. Vissa i ett överdåd, de flesta bara med en ynka släng av sleven som ändå är viktig för överlevnaden och brödet på bordet. När valdagens drömmar väl är överståndna kanske många fruktar att man har mer att förlora än att vinna på förändringar. Sådana som man ofta lovats förr men aldrig sett röken av.
Den som verkligen skall förändra ett samhälle som det ukrainska måste därför förena tre ting. För det första en politisk skicklighet med machiavelliska inslag där förtroenden måste vinnas, köpas och överges på ett sätt som sakta bygger en hållbar parlamentarisk styrkeposition. För det andra en ängels tålamod, och eftersom detta även måste delas av väljarna, krävs för det tredje en djup förmåga att väcka förtroende och tillit.
Parlamentsvalet i oktober ger ett avgörande besked om förändringens vindar och styrka. Många i oligarkernas skara, med den besegrade presidenten Porosjenko i täten, kommer att på alla sätt motarbeta Zelenskij och hans anhängare. Det är troligt att Ryssland väljer sida i valet och försöker påverka utgången. Men - och detta är ett viktigt men - presidentvalet tycks ha genomförts utan valfusk. Om maktspelarnas tassar kan hållas borta från valurnorna även i oktober, öppnar det för ett parlamentsval som kan stärka demokratin och underlätta kampen mot korruptionen.