Dels hade de på åskådarplats sett Europa läggas i ruiner, dels hade försörjningen av vår befolkning med livsmedel nätt och jämt varit möjlig att genomföra. Den lejdtrafik med svenska fartyg vi lyckades förhandla fram täckte knappt försvarets behov och 166 civila svenska sjömän betalade för den med sina liv.
Man drog de nödvändiga slutsatserna. Pengar togs fram för att öka vår motståndskraft mot militära angrepp och inte minst de direkta hoten mot det civila samhället, sådana som avspärrningar, svält, psykologiska angrepp och terrorbombningar mot civila mål. Men också för att skydda oss mot de oerhörda påfrestningar som ett kärnvapenkrig skulle innebära, även om det inte direkt skulle riktas mot oss. Stora lager av olja byggdes upp i nedlagda gruvor, skyddsrum skapades överallt och gasmasker skaffades till befolkningen. Bergrum för ledningscentraler, militära som civila, byggdes ut till stora kostnader. En mängd lagar stiftades för att kunna ställa om hela samhället i en allvarlig krissituation. Planer fanns för att evakuera regering och en krigsriksdag till förberedda ledningsplatser.
Till allt detta kom en långt driven samverkan mellan det civila försvaret och näringslivet. Den fungerade väl och näringslivet tog sin del av ansvaret. Dess mål var att säkerställa en krigsproduktion, som skulle kunna hålla ut en viss tid även om vi blev avspärrade eller t.o.m. indragna i strider. Lagerhållning för allt detta stöddes av staten och förberedelser vidtogs för att flytta särskilt viktig produktion till mer skyddade platser.
Så upplöstes Sovjetunionen 1991. Socialdemokrater och Moderater i skön förening började en närmast entusiastisk nedmontering av det militära men även hela det civila försvaret. I slutet av nittiotalet och sedan långt efter sekelskiftet fortsatte denna ofattbara kapitalförstöring. Nu under regeringen Reinfeldt, med politiker som nästan var tonåringar när Sovjetunionen försvann och utan egna minnen av krig i omvärlden. Och där står vi nu, avklädda och oskyddade. Inga bränslelager, inga livsmedelslager. Efter tre dygn kan affärernas hyllor gapa tomma. Jordbrukets försörjning med reservel är usel. Skyddsrum är en bristvara i nya bostadsområden och skyddsmasker saknas helt. Slås elförsörjningen ut hungrar och fryser vi till döds.
Så visst kan man gråta över denna spillda mjölk. När vi nu med stor möda måste återskapa ett civilt försvar värt namnet. Det är bråttom. Alla de som en gång organiserade, lagstiftade och planerade världens bästa totalförsvar är snart borta. De som nu måste hantera problemen kommer att vara nybörjare. De har en svår men sannerligen en mycket viktig och stimulerande uppgift framför sig.