Vem uttrycker sig så här: "Det här är en sandlåda. Något av de stora partierna får kliva ur sandlådan och börja prata med mig." Sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson förstås. Han har tröttnat på att vara utesluten ur de stora
sammanhangen när han nu basar för riksdagens tredje största parti. Att likna det politiska spelet vid en sandlåda var så framgångsrikt att flera partiers talare nu använder den liknelsen. Uttrycket speglar det förakt för politiken som ofta kännetecknar dagens debatter och särskilt SD:s inlägg förstås.
"Det finns bara två val", förklarar partiets gruppledare Mattias Karlsson på Facebook. "Seger eller död. Det finns bara en väg och det är framåt." Av artikeln framgår att partiet nu vill ha betalt för sitt eventuella stöd. Man kräver minskad asylinvandring. Han understryker att kravet inte är förhandlingsbart.
Det finns väl ingen som är överraskad av kravet. Men det här är bara början. Ska vi gissa att partiet kommer att ställa fler oavvisliga krav när en ny regering tillträder, en regering som kanske är i behov av flera röster i riksdagen, till exempel en borgerlig regering? Hittills har ju SD inte varit alltför svårhanterliga utan i de flesta fall snällt stöttat borgerlig politik. Men det är nog slut med den saken nu när partiet tillhör de tre stora. Till de frågor som partiet kan ställa till problem med hör till exempel dess krav att begränsa aborträtten, återinföra sambeskattningen och motarbeta jämställdhet mellan kvinnor
och män.
Den nu passerade valperioden, som ju var full av komplicerat politiskt spel och vilsenhet, har säkert hjälpt SD att växa ytterligare. Kritiken mot partiet har snarast avtagit på senare tid. Kanske kan fler partier tänka sig att samarbeta med SD om det skulle behövas för att få majoritet i riksdagen?
Det är uppenbart att SD tillhör de partier som nu blivit så vanliga i hela Europa, nämligen populisterna. Partierna skiljer sig från varandra mellan länderna men har det gemensamt att de varit framgångsrika på många håll. Deras förslag är ofta populära men illa genomtänkta och får konsekvenser som förslagsställarna inte räknat med. Den mest framträdande ledaren är förstås USA:s president Donald Trump som dagligen ljuger och ställer till bekymmer för den amerikanska regeringen.
Inget annat svenskt politiskt parti stöder SD, men lokalt har partiet haft stora framgångar och sitter till och med i ledningen i några kommuner. Det finns också åtskilliga borgerliga väljare som kan tänka sig ett samarbete med SD i riksdagen. Kanske skulle en regering M+KD acceptera stöd från SD om det var nödvändigt för att få igenom förslag i
riksdagen?
Ju mer väljarna oroar sig för att SD ska ingå i en framtida borgerlig regering desto svårare blir det att locka rödgröna väljare över blockgränsen vid ett nyval. Splittringen inom alliansen förefaller att bli allt djupare. Inställningen till SD är en viktig orsak. Mittenpartierna C och L har av allt att döma sagt definitivt nej till alla former av samarbete med SD vilket nog bidrar till att göra en borgerlig regering ännu mer osäker. Men också en socialdemokratisk regering skulle ju ha behov av stöd från andra partier.
Aldrig har väl svensk politik varit så här krånglig.