Beslutet förverkligades i valet 1921, då den allmänna rösträtten trädde i kraft. Det ledde som väntat till starkt stöd för Socialdemokraterna. Sverige var långt ifrån först med att genomföra demokratiska val. Flera europeiska länder hade redan gjort det, till exempel våra nordiska grannar Norge och Danmark.
Socialdemokraterna och Liberalerna hade redan länge försökt genomföra demokratiska förändringar. Men högern, som dominerade riksdagen, motsatte sig alla försök. Den dåvarande riksdagen var vald av män med hyfsad inkomst. Kvinnor och fattiga män fick inte rösta. Det gjorde det svårt för socaldemokrater och liberaler att få tillräckligt med röster för att påverka besluten.
Vad var det då som fick Högern och kungen att ändra sig? Det var utvecklingen under och efter första världskriget. Högern accepterade en regering under liberalen Nils Edén 1917 efter att en opolitisk regering, som Högern hade önskat, misslyckades. Men först när världskriget tog slut 1918 insåg Högern – och kungen – att det inte längre gick att motsätta sig demokratin. Då hade till exempel den tyska kejsaren tvingats avgå och i flera andra länder hade man haft folkliga uppror.
Också i Sverige fanns sådana tendenser. Omfattande protester förekom på flera håll. Tack vare Hjalmar Brantings insatser blev protesterna aldrig våldsamma som de var i flera andra länder. Men så småningom började även Högerledningen förstå att det brådskade för Sverige att genomföra demokratiska reformer. Till och med kungen stödde den tanken. Men ännu våren 1918 föll regeringens förslag om kvinnlig rösträtt.
Hösten 1918 hade kriget tagit slut och Tyskland tvingades att kapitulera. Kejsaren abdikerade. Då blev den svenska högern blev orolig på allvar. Statsminister Nils Edén utnyttjade möjligheterna och lyckades genomföra ett beslut om demokrati liksom en hel del andra reformer med Socialdemokraternas stöd.
Det blev en svår tid. Regeringarna satt oftast bara korta perioder. De anklagades för partivälde och inkompetens och ”ministersocialism”. Många väljare kritiserade författningen för att man bara fick välja riksdag och inte regering. Mellankrigstiden var demokratins kris i Sverige.
Sedan kom andra världskriget. Då samlades regeringen under socialdemokratiskt styre och efter kriget fick Sverige eviga socialdemokratiska regeringar i runt 30 år.
Efter valet år 1976 fick Sverige sin första borgerliga regering på 44 år med centerpartiledaren Thorbjörn Fälldin som statsminister. Och sedan blev Sverige ett ganska vanligt land med växlande regeringsmakt, socialdemokrater ibland och borgerliga ibland. Det är först i år som de stora problemen uppstått.
Det här var min sista kolumn i UNT efter nästan 20 år. Tack till alla som läst.