Storbritanniens skrämda, trängda reptilhjärna röstade nej, nej, nej, och dagen eftervaknade vi alla fastspända på ett spöktåg på väg att störta av från spåret. (Brittiska författaren Laurie Penny i Expressen om Brexit.)Ja, så ungefär kändes det överraskande resultatet av den brittiska folkomröstningen om EU-medlemskapet. Till och med många av dem som kämpat för Brexit, alltså att Storbritannien skulle lämna EU, hade aldrig trott att de skulle vinna omröstningen.
Nu är problemen stora i Torypartiet. Man ska rösta fram en ordförande och avgöra vilka krav som ska ställas i förhandlingarna med EU. Många hoppas att förhandlingarna ska dra ut på tiden så att den brittiska allmänheten får tid att begripa vad man har ställt till med. Också inom Labourpartiet har man problem. Bland partiets parlamentariker finns en majoritet som vill göra sig av med partiledaren Jeremy Corbin. Men han vägrar att avgå och åberopar att resten av partiet vill ha honom kvar.
Också inom EU är situationen ytterst problematisk. Den brittiska omröstningen har satt fart på ”lämna”-partierna i flera EU-länder, som Frankrike och Österrike. Om Storbritannien får fördelaktiga villkor i sina förhandlingar med EU kommer säkert flera EU-medlemmar att försöka få samma fördelar. Det försvårar förhandlingarna med Storbritannien. Mycket talar för att det hela kommer att ta lång tid, trots att EU vill skynda på.
Vilka eftergifter ska EU kräva av Storbritannien? Många Brexit-anhängare hävdade att landet skulle få behålla alla förmåner även efter Brexit utan att betala för det, men så ser verkligheten inte ut. EU vill gärna ha goda relationer med Storbritannien, men det måste kosta att lämna samarbetet, annars kommer det att bli alltför attraktivt också för andra länder att lämna EU. Här gäller det att handla försiktigt.
Missnöjet med EU-medlemskapet är starkt i många medlemsländer, även om det kanske just nu inte finns majoritet för att lämna unionen. Också om resultatet av förhandlingarna med Storbritannien blir väl avvägt finns motsättningarna inom EU kvar. Gamla medlemmar mot nya, norr mot söder, rika mot fattiga. Storbritanniens beslut att lämna EU har satt i gång en utveckling som riskerar att leda till att unionen krisar på allvar.
Det var ju Storbritannien som ville att samarbetet inom EU inte skulle fördjupas utan spridas bland fler länder. Och nu ser det ut som om just spridningen bland alltför många länder är ett skäl till att Storbritannien vill lämna EU. Så går det ofta till i politiken.
Ska EU få mer makt över sina medlemmar eller ska medlemsländerna öka sitt inflytande på EU-kommissionens bekostnad? Det är den stora frågan som splittrar unionen. Någon form av förändring kommer det säkert att bli, även om det i dag inte alls är klart hur den kommer att se ut.
Det finns all anledning att oroa sig för EU:s framtid.