Det handlar om den mänskliga kedja, från Tallinn i Estland till Vilnius i Litauen, som organiserades för i dagarna 30 år sedan. Datum, den 23 augusti, var också dagen för Molotov-Ribbentrop-pakten 1939, då Nazi-Tyskland och Sovjetunionen delade upp stora delar av Europa mellan sig. Den mänskliga kedjan var det hittills mäktigaste beviset för att människorna i Estland, Lettland och Litauen äntligen ville befrias från den sovjetiska övermakten.
Men alla vill inte förstå. Sveriges dåvarande utrikesminister Sten Andersson (S) meddelade under en resa i Baltikum på hösten 1989 att länderna inte var ockuperade och att bara små extremistgrupper ville återupprätta självständigheten. UNT:s ledarskribent Niklavs Lapukins var med på resan och kunde vittna om den bestörtning som Sten Anderssons uttalanden väckte.
Utvecklingen gick fort och känslan växte också i Sverige att något borde ske för att manifestera stöd för frihetssträvandena i våra nära grannländer. Resultatet blev de så kallade Måndagsmötena på Norrmalmstorg i Stockholm och snart i en lång rad andra städer och orter runt om i landet.
Det första mötet hölls den 19 mars 1990 efter Litauens självständighetsförklaring den 11 mars, och det 79:e och sista den 16 september 1991, kort efter den misslyckade kommunistkuppen i Moskva. Initiativtagare var min dåvarande riksdagskollega Gunnar Hökmark (M), jag själv och de välkända exilesterna Andres Küng och Peeter Luksep. Antalet deltagare kunde räknas i tusental.
Gunnar och jag satt förvisso i riksdagen för borgerliga partier. Men att kalla måndagsrörelsen för ”borgerlig” är att missförstå bredden och engagemanget. Mötena skulle vara ”bredare än politiken” och inga partiintressen fanns inblandade. Företrädare för en lång rad samhällssektorer anslöt, musiker, dansgrupper och författare framträdde. Till och med Sten Andersson dök till sist upp på torget.
Ändå vore det felaktigt att påstå att ”alla” höll med. Två vanföreställningar förstärkte varandra också utanför de kommunistiska kretsar som av ideologiska skäl alltid höll på sovjetmakten.
Den ena var föreställningen att regimerna och systemet i kommunistländerna trots alla brister hade en sorts folklig legitimitet och stod för någon form av ekonomiska och sociala framsteg. Det var så fel det kunde bli. Den andra föreställningen var att den internationella stabiliteten skulle hotas om sovjetimperiet upplöstes – ”freden” var överordnad demokrati och nationellt självbestämmande.
Också det var fel. De som fastnat i sådana tankemönster fanns både till höger och vänster och inte bara i Sverige. Men underkastelse och ockupation var tvärtom ett ständigt närvarande hot mot fred och säkerhet. Folken i Estland, Lettland och Litauen visste det ända sedan Hitler och Stalin gjorde upp om att dela Europa mellan sig.