Få skulle i dag vilja försvara Platons stillastående samhällsideal där alla visste sin plats och bara en utvald elit behövde tyngas av sådant som bördan av att kunna läsa. Men grunden för Platons och många andra klassiska filosofers tänkande är inte desto mindre en uppfattning som säger oss att det finns sådant som är rätt och sant, oavsett hur människor vill tänka om världen och sig själva.
Det är denna uppfattning som är utgångspunkten för Lena Anderssons nyutkomna bok Om falsk och äkta liberalism, presenterad av Sakine Madon på denna ledarsida förra tisdagen. Den falska liberalismen är den utbredda föreställningen att allt är relativt, att alla har sin egen sanning och att det enda argument som duger för att välja en viss samhällstyp (till exempel en liberal rättsstat) är att resultaten blir ”bättre” än resultaten av andra samhällsmodeller.
Ett sådant sätt att tänka rycker undan grunden för människans frihet. Den äkta liberalismen måste i stället utgå från att individen har vissa rättigheter bara genom att existera och att dessa rättigheter måste vara gemensamma för alla medlemmar av människosläktet.
Liberalismens konkurrenter, till höger och till vänster, har ifrågasatt just detta. Och i dagens värld ifrågasätts samma synsätt av dem som sätter sådant som nation eller identitet över varje individs särart och människosläktets enhet. Lena Andersson visar vari de gemensamma tankefelen består.
Hon menar också att den syn på kunskap och vetenskap som utvecklats av den liberale filosofen Karl Popper är ett problem i sammanhanget. Här följer jag inte med.
Poppers kunskapssyn innebär ju att vi bör pröva påståenden om verkligheten genom att söka efter fakta som skulle kunna tvinga oss att överge eller modifiera påståendet. Detta skulle, menar Andersson, leda till att ingenting hålls för sant och att allt således blir relativt. Men Popper anser inget sådant. Sanningen existerar och framsteg, till exempel inom vetenskapen, är i högsta grad verkliga – men vi kan aldrig kan vara säkra på att ha nått ”ända fram”. Däremot kan vi, genom den kritiska processen, veta vad som är falskt.
Inte heller bortser Popper från frågan om statens makt över individen. Tvärtom konstaterar han att en alltför stor och mäktig stat är ett hot mot den frihet som garanterar att dåliga härskare kan kritiseras, kontrolleras och bytas ut. Om politiska reformprogram, som syftar till att öka tryggheten och utjämna människors livschanser, konstaterar han: Endast frihet kan göra tryggheten säker.
Det är sant att Popper inte uppehåller sig vid frågan om människans ”naturliga” rättigheter på samma sätt som många andra filosofer. Snarare är det så att han tar sådana rättigheter för självklara. Den som skriver ”Om friheten är förlorad är allt förlorat” är inte någon relativist.