Reaktionerna blev mycket olika. Massakern på Himmelska fridens torg den 4 juni ägde rum samma dag som polackerna fredligt röstade bort kommunismen.
Den fria fackföreningsrörelsen Solidaritet fick 99 mandat av 100 i det första fria polska valet sedan mellankrigstiden. Naiva betraktare i väst intalade sig i det längsta att kommunismen hade en sorts folklig acceptans. De styrande visste bättre. Gång på gång slogs folkliga resningar eller reformförsök inifrån ned med sovjetiska vapen – i Östtyskland 1953, i Ungern 1956, i Tjeckoslovakien 1968. I Polen inträffade flera revoltförsök från 1956 och framåt. När regimen till sist tvingades ge efter för den landsomfattande strejkvågen 1980 väntade sig många ännu en sovjetisk intervention.
I stället tog den polska militären makten genom en kupp på Lucia-natten 1981 men tappade ändå gradvis kontrollen under kommande år. Förhandlingar blev nödvändiga och följdes av valet den 4 juni 1989. Sovjetledaren Michail Gorbatjov klargjorde att Polen nu skulle få ordna sina affärer på egen hand.
Effekterna blev snabba. En icke-kommunistisk regering bildades med Tadeusz Mazowiecki som premiärminister. Under sommaren öppnade kommunistregimen i Ungern gränsen mot Österrike. Den 9 november föll Berlinmuren. Snart gav kommunisterna upp i Tjeckoslovakien och Bulgarien. I Rumänien störtades diktatorn Ceausescu i en palatsrevolution.
Men inget sådant inträffade i Kina. Under hela våren 1989 växte kraven på en politisk liberalisering som en fortsättning på den öppning mot omvärlden och den utveckling mot en friare ekonomi som drivits fram under Deng Xiaoping. Rörelsen var från början en studentrörelse, men kraven på liberalisering hade brett stöd i hela samhället. När regimen slog till hade protesterna spridit sig till flera hundra städer.
Det fanns ledare inom kommunistpartiet som var beredda att på något sätt gå studenterna till mötes. Men de flesta såg under stigande oro vad som hände i Sovjetunionen och Östeuropa när Gorbatjov tillät just sådana reformer som studenterna krävde. Den 4 juni satte man in militären mot folket. Sedan dess är det förbjudet att ens tala om våren 1989 i Kina.
De kinesiska ledarna räknade med att om man börjar plocka bort någon sten ur den totalitära muren så faller snart hela bygget. Michail Gorbatjov hoppades ändå att sovjetsystemet skulle gå att reformera. Men för sovjetkommunismen var det redan för sent, och ledarna i Kina tänkte inte riskera en utveckling av samma slag. Den odugliga planekonomin var redan på väg att ersättas av en statskontrollerad ”pseudokapitalism”. Från och med den 4 juni skulle alla former av oberoende samhällsrörelser slås ned. Men de senaste veckornas protester i Hongkong visar att kineser nu som då har samma längtan efter frihet som polackerna 1989.