Han kan läsa, han är en förrädare! Ungefär så faller orden i William Shakespeares Henrik VI (del 2). En upprorsmakare vid namn Jack Cade vinner anhängare genom att hetsa mot etablissemanget i medeltidens England.
Shakespeare kommenterade företeelser i sin samtid genom att berätta om tyranner och demagoger från tidigare århundraden. Shakespeare-forskaren Stephen Greenblatt, professor vid Harvard, gör precis detsamma. I boken Tyranny, med undertiteln Shakespeare on Politics (Norton), påminner han oss om tyrannernas psykologi och beteenden på ett sätt som får dem att framstå som lika mänskliga som samtida. En fotograf fångade i somras en semestrande Angela Merkel med Greenblatts bok i handen.
Jack Cade lovar att göra England stort igen, genom att rensa landet från lagkunniga likaväl som läskunniga. De är folkets fiender, och beslut om landets väl och ve ska fattas direkt av upprorsledaren Jack Cade själv, som vet vad folket verkligen önskar. Parallellerna till populister i alla tider – inte minst vår egen - ger sig själva. De kan heta Trump, Bolsonaro, Salvini eller något annat. Ännu en parallell är givetvis Pol Pot som bokstavligen uppmanade till utplåning av alla samhällsgrupper med någon form av utbildning.
Jack Cade får aldrig makten själv. Men andra gestalter hos Shakespeare lyckas bättre – för en tid. Och här kommer vi fram till Greenblatts - och Shakespeares - centrala frågeställningar: Hur kan figurer som Macbeth eller Rikard III alls nå fram till den politiska makten? Hur kan till synes stabila institutioner och värdesystem plötsligt brytas ned? Varför framstår uppenbart lögnaktiga eller brutala politiker ibland som mer attraktiva än andra?
En genomgående tanke hos Shakespeare är att politiska sammanbrott av det slag som han skildrar i många av sina pjäser inte är möjliga utan en utbredd medbrottslighet. Narcissism och infantil psykologi (som i Kung Lear) hos tyrannerna själva motsvaras av cynism och opportunism hos dem som gör deras beteende möjligt. Och utsikten att själva få bryta regler och löften utgör i sig en lockelse för dem som applåderar demagogi och våldsamt språkbruk hos politiska ledare.
Olika aktörer medverkar, av egenintresse eller av andra skäl, till att skapa de förutsättningar som behövs för att en tyrann ska kunna ta makten. En del anstränger sig till det yttersta för att ge det onormala ett sken av normalitet. Andra intalar sig att det alltid kommer att finnas motkrafter (”vuxna i rummet”) som kan balansera tyrannens maktmissbruk. Ytterligare en grupp räknar kallt med att själva tjäna på tyrannens uppstigande på tronen. Och slutligen har vi alla dem som lyder order för att inte råka illa ut själva. I Rikard III möter vi dem alla.
Statskunskapen kan analysera teoretiskt hur stater och politiska system kan brytas ned. Men vill vi veta hur det kan gå till på riktigt så bör vi gå på teatern.