Småbarn i förskoleåldern har förstås i bästa fall någon vuxen i närheten när de leker i sandlåda eller gungar, men även barn i nedre skolåldern skjutsas ofta till skola, till kamrater eller till fritidssysselsättningar av vuxna. Färre och färre barn har tillgång till fria men också säkra lekytor.
Att skjutsa sina barn i bil till förskola eller skola är många gånger en säkerhetsfråga. Att gå med små barn i stressiga trafikmiljöer är sällan lyckat och därför väljer många det mest rationella, att ta bilen. Tyvärr är stadsmiljön överlag sådan att cykling eller promenad fortfarande ter sig som mer riskabelt än att ta bil.
Det här betyder också att barns fria lek blivit mer och mer kringränd men, ännu värre, också att barn rör sig mindre och mindre utomhus. Föräldrar släpper ogärna sina yngre barn utan tillsyn och det betyder också att barn sällan sätter sin prägel på stadsmiljön. Ja, hur mycket syns det att det bor nästan 20 000 barn i Uppsalas tätort?
Visst finns det lekplatser, en del mycket påkostade och intresseväckande för barn i alla åldrar, men generellt tas det för lite hänsyn till barn i utemiljöerna. Vem vill gå med en livlig fyraåring till exempel på en av Uppsalas skräckgator Dragarbrunnsgatan där personbilar, varutransporter, cyklister och fotgängare ska samsas på ”lika villkor”. Lika villkor? Mellan en stor lastbil och ett litet barn!
I en debattartikel i UNT i onsdags efterlyser den tidigare planeringsdirektören i Uppsala kommun Sten-Åke Bylund bättre planering av nya bostadsområden. Och visst är det så att den skriande bostadsbristen och det många gånger nästan panikartade bostadsbyggandet gjort att bostadsmiljön försummats. På flera håll byggs så höga hus och så små innergårdar att barns lekplatser blir trånga och skuggiga, skriver Bylund.
Att bo i en stad är självklart inte detsamma som att bo på landsbygden. Städer är med nödvändighet trängre än lantliga byar och samhällen. Men samtidigt byggs också trivseln bort om bostadsområdena komprimeras för att kunna fyllas med bostäder. Inte heller vuxna trivs med att sitta i en utemiljö som mest påminner om djupa schakt.
Självfallet ska Uppsala inte planeras som om småbarn skulle springa fritt på Stora Torget men de ska åtminstone kunna ta ett steg åt sidan utan att det ska vara förenat med livsfara. På samma sätt måste barns krav på utemiljö tillgodoses i bostadsplaneringen. I den kommande utbyggnaden av Ulleråkersområdet finns det nu alla möjligheter att göra rätt och inga ursäkter för att låta utemiljöerna bli trånga och mörka. Och alla lekplatser måste inte vara superplanerade. En vanlig skogsbacke kan vara nog så fantasieggande för barn att leka i.
Kersti Kollberg
Fristående kolumnist