Från de 3 800 bostäder där det i dag bor omkring 7 000 människor ska stadsdelen utökas med 2 400 bostäder under en period på något drygt decennium. Totalt sett ska från 10 000 till kanske 12 000 personer inrymmas i den framtida stadsdelen. Den trygga miljön med en delvis åldrande befolkning kommer att skakas om i sina grundvalar.
På UNT Debatt i går kritiserade flera företrädare för olika boendegrupper, bland annat Hyresgästföreningen och Villaföreningen Eriksbergs egnahem- och fruktodlarförening, den brist på inflytande i planprocessen som de upplever. Minskningen av det planerade antalet bostäder från 2 600 till 2 400 uppfattar man inte som något tillmötesgående från Plan- och byggnadsnämnden. Varför ha samråd om kommunen ändå inte bryr sig om de boendes åsikter, frågar man sig.
Att kommunen så huvudstupa, för att inte säga huvudlöst, kastar in ett detaljplaneförslag visar att planeringen sker med en betydande dövhet inför Eriksbergsbornas invändningar. Varsam förtätning har skribenterna ingenting emot men motsätter sig den enorma förändring och försämring av Eriksbergs specifika boendemiljö som planförslaget innebär.
Det specifika med Eriksberg brukar oftast beskrivas som det bevarade samspelet mellan natur och bebyggelse. I bostadsområdena har den vackra tallskogen bevarats och berg i dagen har gjort boendemiljön intressant och varierad.
Mera sällan poängteras stadsdelens och planområdets arkitekturhistoriska inslag. Den legendariske stadsarkitekten Gunnar Leche inledde planeringen av Eriksbergs utbyggnad och ritade själv bostäderna på Lasseby gärde, i områdets utkant.
Lasseby gärde var det nybildade kommunala bostadsbolaget Uppsalahems första bostadsområde, en modell som sedan upprepades i Tunabackar och Salabacke. Det utmärkande var inriktningen på det sociala livet med plaskdammar och stora tak för barnens utelek. Senare kom höghusområdena kring Granitvägen, Marmorvägen och Glimmervägen, hus som var tydligt influerade av den franske arkitekten Le Corbusiers filosofi ”hus i park”. De så kallade aluminiumhusen på Karlsrogatan var också byggnader som stack ut och signalerade modernitet. För dessa kvaliteter är planarbetet totalt blint.
Utbyggnaden av Eriksberg sker efter en metod som hittills inte prövats nämnvärt, en metod som trycker in ett stort antal nya hus i gamla välfungerande miljöer. Risken är stor att både de gamla och de nya invånarna i det färdigbyggda Eriksberg om ungefär 20 år kommer att vantrivas med den vandaliserade boendemiljön. Det kommer inte att hjälpa med nyanlagda parker som fått ersätta riktig natur.
Visst kan Eriksberg må bra av ett visst nytillskott av bostäder så att såväl den kommersiella som offentliga servicen kring Västertorg stärks. Men bevare oss för den nuvarande döva och blinda planeringen för Eriksberg.