Det gör att påfyllningen av bostadsbeståndet står på paus och målet, att bygga bort bostadsbristen, förskjuts framåt i tiden. Detta öppnar också ett fönster mot eftertanken som inte direkt präglat bostadspolitiken i Uppsala de senaste åren. Bostadsbyggande i panik verkar det ha varit frågan om.
I Eriksberg planeras en utbyggnad med 2 400 bostäder. Det innebär att antalet bostäder i området nästan kommer att fördubblas och befolkningen likaså. Genomförs planerna kommer en gigantisk omvälvning av såväl bostadsbestånd som stadsbild att ske.
Utbyggnadsplanerna bygger på många goda idéer. En är att fler ska få tillgång till den uppskattade boendemiljön i stadsdelen. En annan är att upplåtelseformerna ska kunna blandas upp. I dag dominerar hyresrätterna i stadsdelen med cirka 55 procent, bostadsrätterna utgör cirka 40 procent medan äganderätten, företrädesvis i villor inte mer än fem procent. I dag finns upplåtelseformerna var för sig i olika begränsade områden, något som gör utbyggnadsplanerna problematiska.
Utbyggnaderna och förtätningarna av Eriksberg planeras enbart i hyresrättsområden. Skälet till det är enkelt. Det är där som kommunpolitikerna har möjlighet att göra förändringar eftersom husen ligger på kommunal mark. Det gör också att hyresområdena kommer att beröras, för att inte säga drabbas hårt, av utbyggnaden. Det är inte bara undertecknad som bor i Eriksberg, och som får utsikten skymd av en huslänga framför vardagsrumsfönstret, utan de flesta får finna sig i att nya hus kommer att trängas in på gamla områden.
Denna metod som man kanske kan döpa till Eriksbergsmodellen, att tränga in nybyggenskap i gamla trivsamma och inbodda områden, har inte prövats i större skala tidigare. Eriksberg tycks alltså bli ett pilotprojekt som väl kommer att följas av fler. Gottsunda–Valsätra? Svartbäcken–Tunabackar? Vilka fler kommer till?
Utbyggnaden av Eriksberg har också blottlagt ett annat bostadspolitiskt faktum: det är skillnad i möjligheter att påverka sin bostadsmiljö, mellan dem som bor i hyresrätter och dem som bor i bostads- respektive äganderätter. Hyresgästen får inte bara finna sig i att få sitt hem renoverat till lyxbostad med därtill kraftigt höjd hyra utan kan också få se sin utemiljö förändrad till oigenkännlighet.
Den som äger sin bostad kan välja om vederbörande vill ha kvar sitt gamla kök eller skaffa nytt, samtidigt som hon eller han också kan säga nej till nya hus på tomten utanför hemmet.
Det är väl inget konstigt. Den som äger ett hus måste ju få bestämma över sin mark, säger kanske vän av ordning. Visst, men är det ödesbestämt att vi måste ha en sådan flagrant skillnad i boendevillkor?
En del hyresbolag har nu börjat luckra upp renoveringsvillkoren så att man på vissa håll kan välja renoveringsgrad. Gott så, för det finns tid just nu för bostadspolitisk eftertanke.