I sommarens reportageserie i UNT om nedlagda industrimiljöer i Uppsala påminns läsaren om ett alltför sällan omnämnt inslag i Uppsala stads historia.
När stadens historia ska berättas är det oftast kungarna, ärkebiskoparna och universiteten som framhålls. Att en era från mitten av 1800-talet fram till 1970-talet av industriell tillverkning av cyklar, kakel, skönhetsmedel, kappor, skor, kaffe, godis, sidentyger, pianon också den bidrog till Uppsalas tillväxt kommer mera sällan på tal.
Det kan bland annat hänga samman med att det saknas konkreta lämningar från den tiden. Mycket är försvunnet genom rivning eller genom omvandling till oigenkännlighet. Där Gahns låg är det i dag bostadshus, kappfabriken är ett trevligt bostadshus, skofabriken ett vackert kontorshus liksom Nymans cykelverkstäder. På Kungsängen låg en rad små och halvstora industrier. I dag har det blivit Industristaden men de boende där vet nog föga om områdets historia.
Eller också kanske det hänger samman med att industrierna i Uppsala, trots att en del byggde sin verksamhet på forskning, var till stor del inriktade på den inhemska för att inte säga lokala marknaden. Både pigor och professorer, bodbiträden och löjtnanter behövde skor, mjölk, tvål och kaffe. Denna lokala inriktning var en av anledningarna till att de flesta inte klarade konkurrensen i den globaliserade handeln utan fick ge upp.
Industrieran blev förhållandevis kort, inte mer än drygt 100 år och i dag är det den akademiska staden som framhålls när Uppsala marknadsförs eller i övrigt omnämns. Så måste det kanske också vara. Uppsala har två excellenta universitet som håller ställningarna i många rankinglistor och som levererar spetsforskning. Här finns ett gediget universitetssjukhus och ett flertal andra utbildningar. Överallt är boken, eller kanske mer och mer texter i datorn, det som hålls som viktigast.
Vi ska vara tacksamma över det – men borde också ägna övrig kunskapsinhämtning uppmärksamhet eftersom bilden av Uppsala annars inte blir komplett.
Det går inte att lära sig allting genom att läsa en bok. En lantbrukare känner med handen när jorden reder sig och kan börja brukas på våren. En maskiningenjör har visserligen läst mycket teori innan hon eller han kan börja jobba med maskiner men lär sig efterhand att behärska maskinerna genom att gång på gång försöka, pröva nytt och misslyckas innan det fungerar.
Den sortens kunskap behövs lika mycket i samhället. Går diskmaskinen sönder går det inte att läsa sig till hur den ska lagas, utan det krävs en person som lärt sig vilket felet kan vara och dessutom kan åtgärda det.
Historien om industriepoken i Uppsala har något att lära dagens Uppsalabor som ofta tar teknisk service för given. Den är en påminnelse om att praktiskt inhämtad kunskap är oändligt värdefull – och också värd att få sin historia berättad.