Socialdemokraten och finanskommunalrådet och kommunstyrelseordföranden Marlene Burwick fortsätter till Uppsalabänken i riksdagen, vänsterpartisten Ilona Szatmári Waldau gör samma sak medan miljöpartiet de grönas Maria Gardfjell antingen vinner personröstkampen och också hon en plats i Riksdagen – eller också går hon vidare i karriären på annat håll.
Uppseendeväckande? Nedslående och ett bakslag i strävandet för mer jämställdhet?
Nej, knappast.
Numera är det ungefär lika vanligt med kvinnor i kommuntoppen som män. De tre ovan nämnda kvinnorna har varit toppar i respektive parti och därför styrt i Uppsala den senaste mandatperioden. När de tillträdde var det knappast någon som höjde på ögonbrynen för det, även om nog en och annan feminist gladde sig. Men någon uttalad feministisk politik kan trion knappast sägas ha fört. Och det kan ju knappast ha varit deras uppdrag.
Tvärtom måste de förtroendevalda i den kommunala likställighetens namn bedriva en politik till nytta för såväl kvinnor som män. Låt vara att särskilda och riktade satsningar kan behövas för att se till att kvinnor har samma chanser som män. Och vad gäller barnen anses de numera och dess bättre vara såväl kvinnors som män angelägenhet.
Men kommer det inte att se pinsamt ut med bara män som partiernas högsta företrädare i Uppsala kommun, om förhandlingarna nu ger det utfallet?
Nej, inte det heller. I Uppsala vet vi ju att det växlar, både när det gäller den kommunala makten och när det gäller kvinnor och män på de kommunala posterna. En rad kvinnor har varit finanskommunalråd under det senaste halvseklet – och det har män också.
Kvinnorna har inte kvoterats in posterna, vilket inte heller männen har. Alla har vunnit sin ställning i partierna där det numera förefaller vara oproblematiskt att kvinnor tar för sig. Kvinnor har haft tunga poster som handhar samhällsbyggnad och män har haft huvudansvar för äldrevården. Inte ens i detta avseende kan man se någon genusproblematik.
Är då allt frid och fröjd och går det att luta sig belåtet bakåt? Knappast. Jämställheten är liksom demokratin något som hela tiden måste understödjas och vårdas. Inom politiken förefaller det ganska lätt att hävda kvinnors och mäns lika värde, på andra håll i samhället är det avsevärt svårare. Kanske har politiken fördel med en stor transparens som förhindrar genushinder i det fördolda, det senare dröjer sig fortfarande kvar i exempelvis näringslivets toppskikt.
Så nu försvinner koncentrationen av kvinnor i Uppsalas politiker topp och avlöses av en liknande koncentration av män. Det är skillnad på kvinnor och män, tack och lov, men det kommer knappast att avspegla sig i politiken. Blir det skillnad styrs det av ideologin.