Kort tid, kan det tyckas men frågan om områdets framtida gestaltning har tragglats på klassiskt Uppsalavis i åratal.
Saken är minst sagt intrikat. Odinslund var i förkristen tid en helig plats, senare blev den en del av en paradväg och kröningsgata för kungar som färdades från Uppsala slott till Domkyrkan. Ännu senare var Odinslund mötesplats för olika sammankomster, bland annat förstamajfirandet.
I dag är platsen påtagligt anonym för att inte säga intetsägande trots den historiskt tyngda omgivningen av inte bara slott och domkyrka utan också av biskopsgården, universitetsbyggnaden, universitetsbibliotek och Gustavianum.
Odinslund skulle kunna vara en vacker del av det klassiska Uppsalas hjärta.
Förslaget i den detaljplan som nu lagts fram innehåller framför allt en byggnad med glasfasad mot Odinslunds trädallé. Byggnaden med kafé, konferensrum och forskarbostäder skulle visserligen direkt höja skönhetsvärdet på den delen av kvarteret eftersom där i dag finns en parkeringsplats men är det verkligen en sorts akademiskt allaktivitetshus som ska höja Odinslunds värde?
Konstnären Michel Östlund som verkar i kvarteret skrev nyligen på debattplats i UNT att Odinslund är en av ”Uppsalas mest heliga platser” och därför inte får bebyggas. Visst kan det vara tal i egen sak men Odinslund är ett riksintresse och borde därför vara en hjärtefråga åtminstone för Uppsalaborna. Platsen borde således få en gestaltning som inte utesluter någon, vilket ju privatbostäder gör.
Diskussionen om Odinslunds utformning är också en klassisk Uppsalakonflikt. Ständigt uppstår problem när byggherrar vill slå ned nya bopålar på områden där det finns spår av det historiska Uppsala.
Det finns för all del platser där det inte uppstår konflikter. Ingen har hittills föreslagit en trafikled över Domkyrkoplan eller villor på attraktiva områden som exempelvis Botan. Inte heller har någon dristat sig att vilja placera fyravåningshus på de fria ytorna mellan 1940-talets Lechehus i Tunabackar. Men det gäller företrädesvis områden med historiska byggnader eller områden med hög arkitektonisk kvalitet.
Höghusområdet i Eriksberg som byggdes bara några år efter Tunabackar ska ju förtätas trots att också de husen har ett arkitektoniskt värde. Vidare är Stadsskogen, Hågadalen och framför allt Årike Fyris obebyggda områden som då och då ansätts med förslag om utbyggnad eller trafikleder. Visserligen är just dessa numera naturreservat – men man vet aldrig.
Det vore dags för en uppsättning Uppsalavärden som kan vägleda stadsplanerare och politiker över mandatperioderna. Begreppet helig plats känns kanske otidsenligt för många i dag. Tidlösa Uppsalavärden vore en möjlig benämning på en sådan kodex.
Kersti Kollberg
Fristående kolumnist