Säger Ingemar och lägger samtidigt ett till kort på bordet. Utanför vardagsrumsfönstren är det kväll redan, juldagen är en av årets allra mörkaste dagar, och den här juldagen som så många andra i min barndom, sitter jag med pappa, hans bror Ingemar och Rut runt matbordet och spelar Priffe. Maten är uppäten, julwhiskeyn upphälld i de vuxnas glas, i granen brinner ljusen.
Medan vi spelar förflyttar vi oss, jag i fantasin, pappa och Ingemar i minnet, till Österåsen i Jämtland. Skolhuset där i de jämtländska sjumilaskogarna på Indalsälvens sluttning dit farmor anlände som nyutexaminerad folkskolelärarinna i början av 1920-talet. Stationen låg i Bispgården, på andra sidan älven. Det var svårt att ta sig över innan bron byggdes, det fanns en linbana. Men fram kom hon, den nya skolfröken, och stannade till sin död, trettio år senare. Klassrummet låg på bottenvåningen, och en trappa upp bodde de, farmor, pappa, Ingemar och Åsa. Och tant Maria, den andra skolfröken på Österåsen.
Skolhuset står fortfarande kvar. Det har brunnit i hallen, taket har fallit in, bråten och smutsen breder ut sig. Rutorna till klassrummet hänger trasiga, på väggen där inne skymtar en plansch med avbildade växter på väggen. Den hänger snett. Husen i byn står många gånger tomma, och till Bispgården går inte längre några tåg. Stationshuset revs 1985. Ragunda kommun, där både Bispgården och Österåsen ligger, är en av Sveriges fattigaste. Framtidsutsikterna är mörka.
Viklund var ju en riktig festlig typ egentligen. Pappa skrattar till vid minnet av grannen där i byn, han med bilen. Varje jul var det han som hämtade farfar när han kom söderifrån för att tillbringa helgerna och årets mörkaste veckor med umgänge, kortspel och kaffekalas hos fru och barn på Österåsen. Sedan for han tillbaka till Läckeby utanför Kalmar och sin handelsträdgård. Så småningom tog han sönerna med sig.
Inte förrän jag själv som vuxen berättade för en förvånad vän kom det att framstå som ovanligt; farmor och farfar var inte skilda, de bodde bara på varsitt håll med sådär en 80 mil emellan. Det tedde sig självklart för mig det jag fick höra där vid Priffespelet och julgroggen. Senare har jag förstått att som kvinna hade farmor svårt att få arbete söderöver. Det fick bli Jämtland.
Pappa flyttade till Uppsala 1948 och Ingemar till Stockholm under sent 1950-tal. Där har vi, deras barn och barnbarn blivit kvar. Stockholm var storstad redan då, Uppsala har blivit det. Åsa, deras syster, valde Filipstad i Värmland. Då var det en livlig fabriksort, i dag gapar affärerna tomma och många lever på socialbidrag. Svenskt 1900-tal. Möjligheter för fler, utveckling och ökat välstånd, men också förlust och en ödelagd glesbygd. Oundvikligt? Fan tro´t. Politik är att vilja.