De ekonomiska skillnaderna i dag är växande, och har ökat snabbare än på många andra jämförbara håll inom OECD. En tilltagande geografisk ojämlikhet har därtill kommit att prägla Sverige alltsedan 1980-talet, visar bland andra ekonomhistorikern Kerstin Enflo, vilket fått djupgående konsekvenser för levnadsstandard och livsmöjligheter utanför de absoluta storstäderna.
Även inom dem, för skillnaderna är ytterst påfallande beroende på var man bor i till exempel Stockholm. Medelklassen med stort kulturellt kapital har frigjort sig från den tidigare ”allians” som under socialdemokratin upprätthölls med arbetarklassen, vilket inte minst visar sig i utbildningssystemets drastiska förändringar sedan 1990-talet. Klasskillnaderna i det samtida Sverige är avsevärda, framför allt i jämförelse med Sverige för 40–50 år sedan.
Vi är inte ensamma om denna utveckling. I de flesta avancerade kapitalistiska demokratierna i världen, i USA men också i många länder i Västeuropa, växer ojämlikheterna precis som i Sverige efter de unikt jämlika årtionden efter Andra världskriget då politiken kunde tämja marknadskrafterna och välfärden byggdes ut. Fackföreningarna har försvagats, med följd att en stor grupp med osäkra arbetsvillkor eller inga alls har uppstått, människor utlämnade till arbetsgivarnas godtycke, en marxsk reservarmé av arbetskraft. Finns det anledning att tro att utvecklingen ska gå att vända? Knappast, därtill finns för få potenta politiska instrument att ta till. Det finns helt enkelt inte pengar i statskassan som räcker för att närma sig social utjämning, och frågan är om det finns någon vilja.
Balansen mellan politik och marknadskrafter började på allvar förändras på 1980-talet. Kapitalet är i dag avreglerat och rör sig fritt över gränserna. Marknadskrafterna formar det materiella livet, tänkandet, ideal och normer på ett så genomgripande sätt att det närapå upplevs som självklart.
Samhällsvetaren Wolfgang Streeck gör emellertid analysen att den demokratiska kapitalismen saga är all. De inneboende spänningarna mellan den grundläggande ojämlikhet som marknaden generar när den tillåts verka fritt, och kraven på inflytande, jämlikhet och social rättvisa som finns nedlagda i demokratin kommer att leda till radikal förändring när medlen för att rädda den demokratiska kapitalismen nu tömts ut: inflation, och statlig och privat skuldsättning.
Så länge den moderna demokratin har funnits, sådär 150 år, har den samexisterat med en kapitalistisk ordning. Kommer kapitalismen nu att göra sig av med demokratin för att kunna överleva även i västvärlden? Inte alls osannolikt - och modellen finns redan i enpartistaten Kina som dessutom säger sig sträva efter världsherravälde. Tanken svindlar: är detta allas vår nya framtid? Varför drog så få i nödbromsen?