Vi följde ett fast stråk. Från Centralen, till Åhléns först, förbi NK och ned till fashionabla Biblioteksgatan. In på Wienerkonditoriet för kaffe och bakelse eller kanske en espresso nere i Hötorgshallarna, där det mest huserade ganska oglamorösa handlare med ursprung från olika håll i världen. En del platser gapade tomma, kaféet låg i mitten.
I Gamla stan låg Rodolfo och Rodolfino, restauranger som lockade oss lantisar, där det italienskaste var Lucullus på Siviatorg och Guldtuppen på Kungsgatan, bland de första pizzeriorna i stan. Uppsala, ganska händelselöst och provinsiellt, var även på den tiden bara femtio minuters tågresa från huvudstaden. Men resan dit var en färd från det fortfarande saktmodiga Sverige till det man trodde skulle bli det nya.
I dag känns Uppsala mer som Stockholm var då. En air av riktig stad, där man nästan men ändå inte riktigt hinner med i svängarna. Det är på håret när det går att hålla reda på vilka restauranger som öppnat och slagit igen, att hotellbaren i Radisson är bra fast man ännu inte hunnit dit, och att Torgkassen – som för inte så länge sedan var ett helt vanligt ICA - bytt gestalt till gourmetbutik där öster om ån. Stockholm däremot, känns inte längre som det är på riktigt. Resan dit är en väntan på att stiga in i ett glittrande la-la land, där dignande mattempel och klirrande champagnebarer trängs med den nya tidens människa, just utstigen från en skinande katalog för CASS Business School.
Jag vet. Säkert är det att jag nu varit med så pass länge att jag inte längre kan se det fina i kråksången. Men det går liksom inte att föreställa sig att det levs verkliga liv här; att det går att hänga av sig fasaden annat än i det privata krypinnet på 15 kvadrat. Medan Stockholms innerstad ägnar sig åt att avguda entreprenörerna och finansfolket, skjuts personer ihjäl i det som nu går under polisens beteckning svenska ”parallellsamhällen” ett antal tunnelbanestopp från Jakobsbergsgatan och Stureplan. Också där är pengarna Gud, skillnaden är att dessa entreprenörer handlar i droger, vapen och beskydd.
Ekonomen Magnus Henreksson pekar i en uppsats på att Sverige sedan 1970-talets stenhårda beskattning av företagande och förmögenheter – som drev många att stänga ned eller flytta från landet – allt kraftfullare med början på 1990-talet gått i en helt annan riktning. Företagsbeskattningen är förmånlig, borta är arvs- och gåvoskatten, förmögenhetsskatten likaså. På historiskt kort tid har Sverige gått från att i det närmaste sky pengarna för ideal som rättvisa och jämlikhet till att böja sin krona i bön inför desamma. Visst är det konstigt med utveckling ändå. Om det nu är det vi varit med om.